Tron på att vi har ett rättssystem som är barncentrerat har övergått till en övertygelse att det inte finns en majoritet som värnar om barnens bästa. Det gör bara ett fåtal så kallade aktivister som vill ”smutskasta” yrkeskåren och skolorna, skriver debattören.
Tron på att vi har ett rättssystem som är barncentrerat har övergått till en övertygelse att det inte finns en majoritet som värnar om barnens bästa. Det gör bara ett fåtal så kallade aktivister som vill ”smutskasta” yrkeskåren och skolorna, skriver debattören. Bild: Jessica Gow/TT

För många i skolan låtsas inte se när kollegor utsätter barn för våld

Trots att våld mot barn i förskola och skola förekommer gång på gång och överallt i landet så tycks ingen ta det på det allvar som krävs. Många tittar bort när en kollega går över gränsen mot ett barn, ingen vill dra igång en konflikt eller skapa dålig stämning. Den här upprörande passiviteten gör mig vansinnig. Ska vi behöva sätta upp kameror överallt där barn finns för att få stopp på övergreppen? skriver Jennie Wiberg.

Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribenternas egna. Vill du svara eller har du synpunkter på debattartikeln? Mejla till: debatt@gp.se

ANNONS

I medierna rapporteras det allt oftare om hur vuxna fysiskt och psykiskt utsätter barn för våld. I Aftonbladet och på sociala medier möts vi av ett filmklipp där en rektor i Malmö lägger underarmen under halsen på en elev som hade med sig en flagga upp på scenen under sitt utspring och föser honom av scenen. Mölndalsposten rapporterade nyligen om en ordförande på en friskola i Mölndal som menar att lärare och föräldrar ljuger om våld mot barn och att ”ord står mot ord” trots att barn och lärare hörts av polis och att det finns dokumenterade skador. Det får mig att tänka på den tvivelaktiga barnsyn som präglar vårt samhälle och hur kontroversiellt det är att aktivt ställa sig på barnens sida.

ANNONS

Och allt händer framför ögonen på oss. Det saknas ibland inte ens bildbevis eller vittnesmål från en vuxen. Jag har personligen varit med om detta otaliga gånger i både skola och förskola. Sveriges lärare larmade i en rapport från 2023 om hur lärare tystas och inte vågar prata öppet om brister i verksamheten.

Det jag talar om är situationer då personal i förskola eller skola ser eller får information om att en kollega agerat våldsamt psykiskt eller fysiskt mot ett barn och ändå väljer att bli en passiv åskådare eftersom det innebär repressalier att anmäla. Den här bilden stärks av pedagogikprofessorn Gunnel Colneruds forskning som visar att passivitet är en norm präglar den svenska synen på våld mot barn och detta medför stora konsekvenser för den sociala hållbarheten.

Det finns exempel på personer som inte ens anmäler om det är det egna barnet som utsatts eftersom det både är krångligt och kontroversiellt att ange en medarbetare eller lägga dig i någon annans yrkesutövning. Inte sällan innebär en anmälan dålig stämning, sanktioner och vem orkar med detta när livet pågår med massor av andra problem. Låt gå… man har varken tid, kraft eller resurser att ”dra igång en konflikt” Dessutom är man i beroendeställning gentemot arbetsgivaren och som förälder till ett barn i skolan. Men den som verkligen är i en total beroendeställning är barnet.

ANNONS

Hur skyddade är egentligen barn i förskola och skola? Vi har väl framskrivna styrdokument och den fina Barnkonventionen. Med tanke på det som återges i media och andra plattformar just nu, avstår majoriteten av skolornas ledningsgrupper från att ta fram en korrekt verktygslåda som ska rymma en tillitsfull samverkan med hemmet, dokumenterade och etiska samtal med barnen och en åtgärdsplan där man prövat barnets bästa.

Allt detta ska ske på vetenskaplig grund. I stället tar man fram verktygslådan när vuxna som står anklagade ska skyddas av anställningsskyddet, vuxenlojalitet och prestige. Jag har inte hört om en enda skola som använder metoden ”prövning om barnets bästa” eller ”barnkonsekvensanalys” som underlag i sina utredningar. Det är väl ändå tid för att börja arbeta med barnens delaktighet när det står precis överallt att det är det vi ska göra.

Tillsynsmyndigheterna finns. Stark kritik har riktats från Riksrevisionen. Det rör brister i transparens, skyndsamhet och likvärdighet i arbetet med uppföljning av tillsynsbeslut.

De gånger jag och bekymrade kollegor eller föräldrar anmält saker har myndigheterna varken varit intresserade av dokument som styrker de påtalade bristerna eller en djupare utredning. Gången är att myndigheten kontaktar skolan och ber skriftligt om hur de arbetar förebyggande åtgärdande och aktivt mot kränkningar. Det innebär att skolan kan dikta ihop precis vad som helst. Ärendet avslutas utan vidtagna åtgärder.

ANNONS

Det jag finner mest oroväckande är debatten om lärarnas arbetsmiljö som verkar vara det enda vi värnar om. Jo, den är också otillfredsställande, men den omfattas av ett fackligt skyddsnät, lojalitet och en stark rörelse. En sådan finns inte för våra barn. De får stå motsagda i allt eftersom de inte kan redogöra för saker adekvat, ”de har ju sån fantasi”, ”det är svårt att veta vad som egentligen hände”.

Jag är ingen reaktiv övervakningsperson, men undra om det inte är bättre att vi installerar kameror i varenda miljö där barn vistas tillsammans med vuxna. Visuella och auditiva inspelningar verkar vara det enda barnen skulle ha att komma med för att bli trodda.

Att hävda att filmning skulle vara integritetskränkande för barnen är bara svepskäl. Det är endast för att skydda oss vuxna.

Ni ser ju var jag har hamnat, efter 23 år i utbildningssystemet. Tron på att vi har ett rättssystem som är barncentrerat har övergått till en övertygelse att det inte finns en majoritet som värnar om barnens bästa. Det gör bara ett fåtal så kallade aktivister som vill ”smutskasta” yrkeskåren och skolorna.

Kvar finns barnen. Barnen som inte vill gå varken till förskolan eller skolan.

Jennie Wiberg, förskollärare och barnrättsstrateg

ANNONS
ANNONS