Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Ungdomarna kommer inte att se polisen som en trygghet, snarare som en motståndskraft som är där för att särbehandla dem. Detta kommer precis som vi sett tidigare i historien, leda till en motreaktion i form av sociala protester. Ett bra exempel på detta är Husbykravallerna som uppstod efter att polisen under lång tid trakasserat och förföljt ungdomarna, samt att en man sköts till döds av en polis i Husby i samband med ett ingripande i mannens lägenhet, skriver debattören. Bild: Johan Nilsson / TT
Ungdomarna kommer inte att se polisen som en trygghet, snarare som en motståndskraft som är där för att särbehandla dem. Detta kommer precis som vi sett tidigare i historien, leda till en motreaktion i form av sociala protester. Ett bra exempel på detta är Husbykravallerna som uppstod efter att polisen under lång tid trakasserat och förföljt ungdomarna, samt att en man sköts till döds av en polis i Husby i samband med ett ingripande i mannens lägenhet, skriver debattören. Bild: Johan Nilsson / TT

Fler poliser i utsatta områden ökar bara motsättningarna

De åtgärder för att bekämpa gängkriminaliteten som Mikael Damberg nyligen har föreslagit med fler poliser i förorterna, utegångsförbud för ungdomar i ”utsatta områden” och kroppsvisiteringar kommer inte att lösa problemen som segregationen skapat. De kommer att spä på motsättningarna och misstron mot polis och myndigheter, skriver Amanda Svedberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För en tid sedan talade inrikesministern vad som har gjorts och vad som ska göras i ”utsatta områden” med fokus på gängkriminaliteten: Ungdomsövervakning med utegångsförbud på kvällar och helger för ungdomarna i ”utsatta områden”, utökad användning av kameraövervakning och kroppsvisiteringar. Enligt Inrikesministern ska en ökad polisnärvaro i ”utsatta områden” leda till att gängkriminaliteten bekämpas.

Misstroendet kommer att öka

Dessa åtgärder kommer inte att bekämpa kriminaliteten. Det kommer istället leda till att alltfler ungdomar i "utsatta områden” känner sig utanför och exkluderade av det resterande samhället, särbehandlade, med en känsla av otrygghet och misstroendet gentemot myndigheter, poliser och staten kommer att öka.

I kontrast till inrikesminsterns ordval: ”utsatta områden” vill jag berätta vad det egentligen är; områden där segregation tagit över, vilket är ett resultat av politiska och samhälleliga strukturer som har och fortsätter att exkludera människor. Ekonomisk fördelning, bostadsmarknaden, bristande integrationspolitik, särbehandling och mycket annat har lett till att vi har segregerade områden i Sverige. Istället för att arbeta i förebyggande syfte genom att bekämpa exkluderande och rasifierade strukturer som håller den sociala ojämlikheten vid liv, kommer regeringen med kortsiktiga lösningar för att vinna röster.

Begränsa ungdomars rörelsefrihet

Under coronapandemin har inte Sverige kunnat utfärda lockdowns, främst på grund av grundlagen regeringsformen som sätter stopp för begränsningar i rörelsefriheten. Däremot är regeringen redo att göra vad som helst för att begränsa rörelsefriheten för ungdomarna i “utsatta områden”. Ungdomarna kommer inte att se polisen som en trygghet, snarare som en fiende som är där för att diskriminera dem.

Detta kommer precis som vi sett tidigare i historien, leda till en motreaktion i form av sociala protester. Ett bra exempel på detta är Husbykravallerna som uppstod efter att polisen under lång tid trakasserat och förföljt ungdomarna, samt att en man sköts till döds av en polis i Husby i samband med ett ingripande i mannens lägenhet.

Däremot är regeringen redo att göra vad som helst för att begränsa rörelsefriheten för ungdomarna i “utsatta områden”

Genom en förändrad antagningsprocess ska det bli enklare att bli polis, vilket bara kommer att leda till mindre kompetenta poliser. Och det nya medarbetarskyddet som innebär att poliser vid ingripanden inte behöver uppge sina fullständiga personuppgifter, kommer också att minska tilliten till poliser. Detta ger ju i praktiken poliser möjlighet att missbruka sin makt genom att de kan gömma sig bakom sina skyddade identiteter. Och försvårar för den gripne att anmäla om det har förekommit oegentligheter.

Media och politikers rapportering av förorterna i Sverige osynliggör det systematiska våldet samt den vardagsrasism som ungdomarna i segregerade områden möter från poliser och myndigheter. De nya klassdimensionerna är uppdelade efter etnicitet och skapar motkulturer på grund av det utanförskap och den känsla av misslyckande som människor upplever på grund av den strukturella rasismen. Upprorshandlingar och sociala protester är en reaktion på politiskt missnöje.

Påverkar livschanserna

I Sverige ökar den ekonomisk ojämlikheten snabbt. Människor väljer inte själva födelseplats, klasstillhörighet och/eller etnicitet. Trots detta är det just dessa variabler som påverkar individens livschanser. I ”utsatta områden” läggs det även mindre resurser på skolorna, där eleverna ha få förebilder de kan relatera till.

Lever inte lika länge

Social exkludering grundar sig i att vissa grupper söker att upprätthålla en viss social privilegierad status i samhället, som underordnar andra grupper genom att begränsa deras möjligheter och materiella resurser. När rasifierade invånare som överlever på krympande bidrag får sällskap av andra fattiga arbetande, ökar segregationen. I segregerade områden ökar kriminaliteten och psykisk ohälsa, där statistiken visar på att individerna inte lever lika länge jämfört med höginkomsttagare i välbärgade områden.

Upplevd medveten eller omedveten diskriminering på grund av fördomar och rasism leder till en känsla av hat, och ger negativa effekter på individens välbefinnande och förtroende för samhället. Konsekvensen av social exkludering och ojämlikhet leder till utanförskap och kriminalitet. Istället för regeringens förslag om ökade polisiära insatser krävs det politiska och ekonomiska förändringar på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i skolan som bidrar till inkludering, social och ekonomisk jämlikhet.

Amanda Svedberg, studerar sociologi och statsvetenskap på Göteborgs universitet