Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingen lösning. Det är min förhoppning att tiggeridebatten kunde inriktas mer på lösningar än att bara handla om ja eller nej till förbud. Det kommer aldrig lösa de verkliga problemen, skriver Anders Holmensköld (M).

Finns det en ärlig vilja att lösa tiggeriet?

Problemet i tiggarnas hemländer heter arbetslöshet, fattigdom och diskriminering. Dessa problem går bara att lösa på plats. Sätt press på hemländerna och använd det svenska biståndet för att bryta den onda cirkeln, skriver Anders Holmensköld (M).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

De flesta är nog överens om att tiggeri inte är någon bra företeelse i ett av världens rikaste och mest utvecklade länder. Väldigt få av oss hade accepterat att någon av våra släktingar satt med en mugg utanför en affär. De flesta inser säkert också att den fria rörligheten inom EU var tänkt att underlätta arbete och företagande, inte att fattiga i ett land ska söka hjälp i ett annat. Sammanhållningen i Europa bygger på att varje land tar hand om sina egna medborgare.

Tiggeri är enligt min uppfattning inte förenligt med humanistiska värderingar, det vi inte önskar/accepterar för någon av våra nära, ska vi inte önska/acceptera för andra. Diskussionen i Sverige handlar emellertid om att fortsätta ha det som det är, eller att förbjuda tiggeri på särskilda platser.

En social likgiltighet

När vi betraktar tiggeriet och det faktum att vi tillåter det, måste vi börja med att fråga oss om tillåtandet är ett uttryck för de humanistiska värderingar som byggt vårt samhälle. Jag hävdar att tiggarnas situation är ett uttryck för utbredd social likgiltighet och att fenomenet, ju längre det tillåts pågå, gör människor än mer likgiltiga för tiggarnas problem och i förlängningen också för andra typer av social utsatthet. Jag anser att det hänt något med vårt land och att denna likgiltighet visar sig i andra sammanhang, som när det gäller barn med LSS. Svaga och utsatta blir genom likgiltigheten än mer marginaliserade.

Många vänster- och liberala skribenter ondgör sig över ett förbud utan att ha något annat förslag än att låta utsattheten få fortgå. Liberalism handlar om alla människors frihet och kan aldrig bli att människor ska leva i misär och elände och ha sin försörjning som tiggare utanför ett systembolag. Frihet att få göra saker, som att tigga, finns bara när man har ett alternativ. Att vara tvungen att tigga är vanmakt och ofrihet – sådant som liberalismen vill och ska bekämpa.

Två regeringar har under resans gång under snart 6-7 år pratat om att sätta press på hemländerna, utan något resultat.

Går bara att lösa på plats

Problemet i hemländerna heter arbetslöshet, fattigdom och diskriminering och dessa problem går bara att lösa på plats. Det är en ond cirkel där den ena onda parametern förstärker den andra. Problemen går aldrig att lösa i Nordstan eller utanför bolaget i Kungälv. Frågan borde följaktligen bli hur vi på allra bästa sätt hjälper till för att lösa problemet på plats – att gå från prat om att sätta press till handling.

Hur stort är problemet i ekonomiska termer? I min kommun Kungälv har vi cirka tio tiggare och genomsnittsinkomsten i tiggarnas hemländer uppgår enligt tillgänglig statistik till 5 000 kronor per månad för en arbetare. En tiggare i Sverige uppges kunna få ihop nästan motsvarande summa. För en kommun som Kungälv omsätter tiggeriet/alternativ lön i hemlandet, cirka 600 000 kr per år.

Sverige har cirka 4 000 tiggare och deras insamlingskvot eller motsvarande lön i Rumänien uppgår till 240 miljoner kronor på ett år.

Sveriges samlade bistånd uppgår till 35 miljarder, så frågan är om det skulle vara ett alternativ att försöka lösa problemet genom biståndspolitiken? Vi skulle kunna satsa på att utbilda människorna på plats, så att de får lättare att få jobb och kanske skulle vi kunna erbjuda någon typ av starta-eget-program med klokt utformade mikrolån. Utbildning är erfarenhetsmässigt det enda som löser arbetslöshet och fattigdom. Arbete och egenförsörjning är bästa motmedlet mot utanförskap och diskriminering.

Måste förenas med förbud

Jag tror att handlingskraftiga lösningar i hemländerna måste förenas med förbud för att skapa drivkraft och incitament. Vi ska aldrig acceptera utsatthet och utanförskap. Våra mest utsatta måste hamna i en ny kolumn som heter i åtgärder ut ur utanförskapet.

Människor som suttit sju år utanför ett svenskt systembolag har farit mycket illa och fortsätter att göra så. Tiggande föräldrar har barn som varje dag förlorar sin viktigaste förebild. Hade tiggarna varit svenskar hade vi genast talat om att vi måste bryta det sociala arvet. Det är min förhoppning att tiggeridebatten kunde inriktas mer på lösningar än att bara handla om ja eller nej till förbud. Det kommer aldrig lösa de verkliga problemen.

Anders Holmensköld (M)

oppositionsråd Kungälv