Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Cecilia Magnusson (M), riksdagsledamot Kulturutskottet

Filmen förtjänar bättre än statlig bidragsbyråkrati

Svensk film förtjänar bättre än höjd biomoms, ytterligare sammanträden och en utbyggd byråkrati. Ridån för svenska biografer och svensk film börjar gå ned för gott. Men kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) trummar på som om inget har hänt, skriver Cecilia Magnusson (M).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När Sverige går till val i september ska regeringens insatser utvärderas. Kulturpolitiken är ett område som drabbats av den rådande plakatpolitiken. Filmpolitiken är det mest utsatta området där det råder mer eller mindre krigstillstånd mellan filmbranschens aktörer och regeringen samt där flera biografer befinner sig på ruinens brant.

Regeringen valde i vårbudgeten att skjuta till ytterligare 15 miljoner kronor i biografstöd för att försöka rädda den rådande situationen. Det hjälper knappast de biografer som har svårigheter att överleva den tredubblade biomomsen och där stöden omgärdas av omfattande statlig byråkrati.

Regeringen vägrar att lyssna

Det har gått lite mer än ett år med regeringens omstridda statliga filmpolitik. Trots varningsropen från branschen fortsätter regeringen och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) att trumma på som om inget har hänt. Svenska Filminstitutet (SFI) varnade i november 2017 för att varannan biograf kan tvingas läggas ner men regeringen vägrar att lyssna. Redan nu ser vi biografer som har fått låta ridån gå ner för sista gången.

Det bästa man kan säga om filmpolitiken är att den är konsekvent. Ända sedan Bah Khunke på debattplats basunerade ut budskapet om en ny helstatlig filmpolitik, har lyhördheten för andras krav och önskemål varit obefintlig. Vi har från allianspartiernas sida suttit i många samtal med regeringen, men när det stod klart att man inte avsåg att tillmötesgå några som helst av våra förslag, valde vi att lämna dessa.

Nu ser vi effekterna, där en tydlig parts- och branschsamverkan har ersatts av en rad tyckargrupper utan särskilt inflytande, där filmpolitiken har lett till en ökad byråkratisk överbyggnad och biograferna har fått betala hela kalaset. Som ”kompensation” har regeringen skjutit till en bråkdel av det staten tar in i höjd moms, till stöd till landets biografer.

Omfattande byråkrati

Som om detta inte räckte omgärdas denna ”kompensation” av hårda villkor på matchning, medfinansiering och återredovisning. SFI:s stödförordning stadgar att för att få stöd för upprustning av biografer står det att ”Sökt belopp ska matchas av en lika stor egeninsats som kan finansieras av biografägare, kommun, region eller andra aktörer”. För stöd till publikarbete kan man läsa att ”För enskilda event eller aktiviteter upp till 20 000 kronor kan stödet uppgå till 50 procent av den totala kostnaden”. I samtliga fall innebär stödet att biografägaren i efterhand, i blankettform måste redovisa effekterna av det erhållna stödet.

När jag frågade kulturministern i riksdagen, vägrade hon svara på frågan om krav på medfinansiering, något som hon härom veckan i en intervju förnekade att det fanns. Det är som att den ena handen vet inte vad den andra handen gör. Antingen ljuger kulturministern eller också vet hon inte vad hennes egna förslag innebär.

Detta är knappast något att bli imponerad över. I stället för att kunna förlita sig på rimliga ekonomiska villkor, är biograferna nu utelämnade till statens omfattande bidragsbyråkrati. Var kulturministern medveten om detta när hon slängde allt överbord till förmån för sin statliga filmpolitik?

Förtjänar en bättre politik

Svensk film är en bärande del av kulturpolitiken. Biografen är en kulturarena som förtjänar att bli behandlad på samma villkor som andra kulturarenor, svensk film förtjänar bättre än höjd biomoms, ytterligare sammanträden och en utbyggd byråkratisk överbyggnad av den nya filmpolitiken. Trots varningsropen och riksdagens tydliga krav på att regeringen bör återställa momsen, fortsätter regeringen och kulturministern försämra situationen. Det är knappast några imponerande eftertexter som nu rullar för regeringens filmpolitik.

Cecilia Magnusson (M)

riksdagsledamot Kulturutskottet