Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Blivande diktator. Fidel Castros bidrog inte bara till blodskonflikterna i Nicaragua, Guatemala och El Salvador. I mitt land, Chile, antog kommunistpartiet en militär politik direkt initierad av Fidel Castro. De långsiktiga konsekvenserna påverkar det chilenska samhället än i dag, skriver debattören. Bilden är från 1957 innan rebellerna under ledning av Fidel Castro tog makten i Kuba.

Fidel Castros arv: blodiga konflikter i hela Latinamerika

Fidel Castro hyllas fortfarande efter sin död som en stor man inom delar av den latinamerikanska vänstern. Andra kommer att minnas diktatorn för hans ändlösa tal, hans storhetsvansinne, hans egenheter. I mitt fall minns jag hur Fidel bidrog till att förstöra mitt land, och jag minns offren, skriver journalisten Jaime Penela.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jaime Penela, journalist
Jaime Penela, journalist

"Den första gången i Chiles historia som ett högerparti tog över gatorna och visade förmåga till social mobilisering, var under Fidel Castros besök 1971."

Citatet kommer från den socialistiske historikern Patricio Quiroga. Han var min professor på universitetet Arcis i Chile på nittiotalet, och uppmanade alltid oss studenter att förhålla oss analytiskt till historien och lägga de ideologiska myterna åt sidan.

På professor Quirogas kurs lärde jag mig att det var under Fidel Castros 23 dagar långa besök i Chile som chilenarna för första gången gick ut på gatorna och slog på kastruller för att uttrycka sitt missnöje. Denna protestform – ”caceroleos” på spanska – som därefter spridits och använts i många andra sammanhang över hela Latinamerika, är alltså en chilensk uppfinning från 1971.

Säker protestmetod

Det oväsen som uppstår när tusentals skedar trummas mot kastruller är ett uttryck för indignation. Det är en genuint demokratisk, anonym och säker protestmetod som kan genomföras från fönstret i ett bostadshus, eller på gatan i värmen från en eld. Under Pinochets diktatur förekom dessa protester ofta i Santiagos slum. Men det är alltså Fidel Castro som i stället kan ta åt sig äran för att ha inspirerat till denna nya slags manifestation, vid detta sitt oförglömliga Chilebesök. Folk gick ut på gatorna i protest mot Castros besök, mot Allenderegeringens radikalisering och mot matbristen som uppstått i landet.

Rädda för ett nytt Kuba

Rädslan för revolutionen höll hälften av den chilenska befolkningen i ett demoniskt strypgrepp under Allendes tid vid makten, menade professor Quiroga. Många var rädda för att Chile skulle bli ett nytt Kuba och för att Allende skulle bli en chilensk Aleksandr Kerenskij. Vad som var ämnat att vara en fredlig, demokratisk och ordnad väg mot socialism, utvecklades i stället till ett kaos där radikalerna tog en allt större plats.

Många socialister inser i dag att Fidel Castro spelade en avgörande roll i Salvador Allendes socialistiska regering.

Det politiska och ekonomiska kaos som uppstod, tillsammans med radikaliseringen och splittringen i det chilenska samhället, banade vägen för general Pinochets blodiga militärkupp 1973. Jag tillhör dem som tror att ansvaret för den fruktansvärda utveckling som följde, i viss mån ligger hos Fidel Castro, tillsammans med de andra radikalerna, till höger.

På 1960-talet var Fidel Castro som en Messias för den latinamerikanska vänstern. Han var den Store Ledaren, utan diskussion, med allt vad det innebär. Man betraktade Castro som en potentiell revolutionär ledare för hela Latinamerika. Ekot av hans inflytande nådde även till min generation, vi som var vänsteraktivister på åttiotalet. Vi ungdomar ignorerade rösterna som fördömde brott mot mänskliga rättigheter i Kuba. Vi ville inte lyssna, eftersom revolutionära fantasier dominerade våra liv. Allt som talade emot den obefläckade revolutionen var för oss inget annat än amerikansk imperialistisk propaganda.

Castros bästa bundsförvant

Så småningom visade sig Yankee-imperialismen vara Castros bästa bundsförvant. USA:s ekonomiska sanktioner mot Kuba blev det perfekta alibit för att ursäkta ett misslyckat ekonomiskt system. Diktatorn fick en aura av de fattigas förkämpe, en David mot Goliat. Den nordamerikanska inblandningen i Latinamerika gav dessutom Fidel Castro goda skäl att föra en aggressiv kubansk utrikespolitik och en interventionistisk politik i Latinamerika. Fidel tyckte sig ha rätten att destabilisera regeringar i regionen, skicka trupper, organisera gerillor och utbilda terrorister. Under en ceremoni i Havanna på Karl Marxteatern den 6:e juni 1976 varnade en arrogant Fidel Castro sina fiender med orden att den kubanska revolutionen ”inte tog avstånd från terrorism” som metod för sin politiska kamp.

Fidel Castros bidrog inte bara till blods-konflikterna i Nicaragua, Guatemala och El Salvador. I mitt land, Chile, antog kommunistpartiet en militär politik direkt initierad av Fidel Castro. De långsiktiga konsekvenserna av den kubanske diktatorns interventionistiska politik, påverkar det chilenska samhället än i dag. De materiella skadorna, blodsutgjutelsen och den politiska instabiliteten har satt sina spår.

Minns offren

Nu när diktatorn är död är det många som minns honom för hans ändlösa tal, hans storhetsvansinne, hans egenheter. I mitt fall minns jag Fidels bidrag till att förstöra mitt land, och jag minns offren.

Ända sedan jag var mycket ung har jag verkat för demokratiska värderingar och medborgerliga fri- och rättigheter. På åttiotalet var detta förenat med fara i Chile eftersom aktivister på den tiden förtrycktes och förföljdes i mitt land. I demokratins namn ockuperade mina kamrater och jag skolor, utförde gatuaktioner, delade ut flygblad, slogs mot polisen och krävde frihet. Många relegerades från sina skolor och vissa av oss tillbringade tid i fängelse. Ändå fortsatte vi att fördöma och kämpa mot Pinochetdiktaturens brott.

Därför känns det sorgligt i dag att se att många politiker på vänsterkanten, som på den tiden krävde demokratiska rättigheter i Chile, ändå rättfärdigar kränkningar av grundläggande fri- och rättigheter i Kuba.

Vänsterns dubbelmoral

Hur kommer det sig att stora delar av den latinamerikanska vänstern fortfarande tillämpar denna dubbelmoral i frågan om mänskliga rättigheter? Jag tror att det handlar om att den gamla latinamerikanska vänstern inte har lyckats övervinna och förändra sin auktoritära mentalitet. Man vet inte hur man ska komma loss från det kalla krigets tankemönster. Man har misslyckats att sublimera smärtan av nederlag.

Jag hoppas att diktatorns död och den känslomässiga distans som åren ger, kan möjliggöra en mer nykter syn på händelserna i det förflutna, i ljuset av historiska fakta.

Jaime Penela

journalist, född i Chile

Som ung aktiv i vänsterns kamp mot Pinochets diktatur.

Tycker i dag att det är viktigt att stödja människor i motståndet mot andra tyranner.