Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vi släpper in dem i vårt hem och behandlar dem som våra egna. Vi slår knut på oss för att dessa barn skall känna sig älskade och skall lyckas. Ändå lämnas vi utanför de flesta samtal runt familjehemsvård, skriver debattören. Bild: Gorm, Kallestad

Familjehemmen lämnas åt sitt öde

Enligt barnombudsmannens årsredovisning är det tydligt att det finns stora brister i omhändertagandet av barn. Som familjehem är det frustrerande att gång på gång inte tillfrågas, åsidosättas, inte lyssnas på, anklagas trots att det är tack vare vårt arbete som man lyckas eller inte i familjehemsvården, skriver Eva Hallgren, ordförande BPIS.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den 28 mars lämnades barnombudsmannens årsredovisning över till riksdagen. Den har analyserat samhällets föräldraansvar.

Att ta barn ifrån deras föräldrar är det största ingrepp samhället kan göra och barn som placeras ska alltid få det bättre, aldrig sämre. Men så är det inte enligt rapporten. Det är stora brister i omhändertagandet. Barn omplaceras, hamnar på institutioner och barn på institutioner har ofta flyttats flera gånger. Det medför många skolbyten med långa uppehåll. De känner sig otrygga och mår psykiskt dåligt. Självmordsförsök eller självmordstankar är vanligare bland barn som är placerade på institutioner, hälften av barnen känner sig inte trygga då våld och övergrepp är vardag för många. Så får det bara inte vara men barn skall heller inte bo på institution utom i undantagsfall. De skall bo i hem. Men vi familjehem lämnas oftast utanför diskussionerna om familjehemsvård. Vi är inte ens part utan har ”bara” ett uppdrag. Ändå är det vår insats som avgör om en placering lyckas eller misslyckas. Inte ens i översynen av framtidens socialtjänstlag är vi delaktiga.

Lämnas utanför

De allra flesta familjehem gör en otrolig samhällsinsats men det lyfts sällan upp i offentligheten, däremot det omvända. Vi får ofta höra att vi gör det för ekonomisk vinning. Vi tar emot trasiga barn, ofta med trasiga föräldrar. Vi släpper in dem i vårt hem och behandlar dem som våra egna. Vi slår knut på oss för att dessa barn skall känna sig älskade och skall lyckas. Ändå lämnas vi utanför de flesta samtal runt familjehemsvård. Då barnen skall in i skolan tar det tid då kommunerna bråkar om vem som skall stå för kostnaden. Barnombudsmannen föreslår vite om barnen inte får gå i skolan. Men vi undrar vem som ska betala detta? Placerings- eller boendekommunen?

Barn omplaceras alltför ofta. Sammanbrottsutredningen visar att 30 procent av barn under tio år omplaceras och 40 procent av tonårsplaceringar. Då ett barn omplaceras tenderar det att fortsätta omplaceras. Inte heller i dessa utredningar tillfrågades vi som jobbar som familjehem och socialtjänsten menar att det är familjehemmen som säger upp placerade barn. Det är inte vår upplevelse. I ett upprop till riksdagen 2015 ”Det är inte enskilda ärenden” lyftes 55 ärenden där barn omplaceras utan orsak.

Orkar inte se hanteringen av barn

Nästan alla familjehem har varit med om en omplacering eller känner någon som har, utan att själva ha sagt upp. Fler och fler slutar då de inte vill eller orkar se hur barnen hanteras av myndigheter.

Vår uppfattning är att de flesta barn omplaceras på grund av påstådda samarbetssvårigheter mellan handläggare och familjehem. Ingenstans måste det redovisas vad de består i eller vad som gjorts för att överbrygga dem och barn skall inte behöva flytta för att vuxna inte kan hålla sams eller inte är överens.

Som familjehem är det frustrerande att gång på gång, inte tillfrågas, åsidosättas, inte lyssnas på, anklagas trots att det är tack vare vårt arbete som man lyckas eller inte i familjehemsvården.

Det är väl dags att fråga oss som utför familjehemsvården varför vi håller på, vad vi behöver för att orka fortsätta, vad det är som gör att vi lyckas – för det gör vi 90 procent av fallen.

Våra förslag:

Låt oss bli delaktiga, bli part.

Inför barndomstolar med personer utbildade på barn.

Låt barnombudsmannen agera i enskilda ärenden.

Koppla lagar som är till för utsatta barn till konsekvenser, låt något hända då man bryter emot dem.

Se till att utredningarna som omhändertaganden bygger på är rättssäkra, transparanta, opartiska och bygger på fakta, forskning och vedertagna metoder.

Kräv att omplaceringar skall föregås av redovisning för vad de består i och vad som gjorts för att överbrygga insättningarna.

Eva Hallgren

ordförande BPIS, Barnperspektivet i Sverige