Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet.

Fackspråk i tid och otid

De flesta verksamheter kräver ett fackspråk. Fiskaren har en packe fackord som snickaren inte känner till, och omvänt. Detsamma gäller genetikern och grammatikern, skriver GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Alla verksamhetsområden kräver sina termer och begrepp, inte minst vetenskaperna. Den som börjar studera kemi, zoologi eller språkvetenskap har en terminologisk tröskel att kravla sig över innan man förstår hur kul och intressant ämnet är. Så är det, och så måste det vara.

Fackspråk är bra och nödvändigt inom facket, men det kan vara ett hinder för begripligheten i andra sammanhang. Alla som skriver populär-vetenskapligt måste fundera över vilka termer som behövs för att förklara något.

Men rätt var det är, kan man se att termer man själv försöker undvika används helt i onödan och ibland utan elementär förståelse av betydelsen.

I en kulturartikel, där poängen var att säga att Bokmässan, likt andra mässor, handlar om att sälja varor snarare än att vara att forum för det fria ordet förekom frasen ”suffixet mässa”.

Att använda termen suffix på det här sättet är både fel och onödigt, men det låter kanske lite fint. Mässa är inget suffix, har aldrig varit det och lär aldrig bli det. Däremot kan ordet mässa, likt andra ord, fungera som sammansättningsled, som i bokmässa, båtmässa och så vidare. Det typiska för sammansättningar är att två eller flera ord sätts ihop till ett nytt: bokmässa, spårvagn, pannkaka och tiotusentals andra.

Suffix är något annat, och en lämplig synonym är ändelse. Det finns två typer av suffix i svenskan: böjningssuffix och avledningssuffix. Vid böjning får man en ny form av samma ord: tala–talar–talade–talat, glad–gladare–gladast. Ändelserna -r, -de, -t, -are och -ast är just böjningssuffix.

Avledningssuffix skapar nya ord. Suffixet -are skapar substantiv av verb: lärare av lära; -het skapar substantiv av adjektiv: skönhet av skön och -a skapar verb av substantiv: fimpa av fimp.

I de allra flesta fall duger det gott att skriva ändelse i stället för suffix. Däremot behövs termen när man ställer suffix mot prefix. Vi har nämligen även avledningsprefix som be-, an- och o- i svenskan: be-frukta, an-klaga och o-rädd. En del språk som swahili håller sig med böjningsprefix, som om vi skulle säga ar-stol i stället för stol-ar.

Det finns mer att säga om de tre fenomenen böjning, avledning och sammansättning, och det finns fler termer. Men det ryms inte här.

Ibland är man tvungen att använda facktermer, men det är dumt att göra det utan tvingande nödvändighet. Och framför allt ska man begripa vad orden betyder innan man använder dem.

Lars-Gunnar Andersson

professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Mejla din språkfråga till: [email protected]