Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

När så många ryssar öppet deklarerar sitt missnöje med den ryska presidentens beslut att inleda ett väpnat angrepp på den suveräna staten Ukraina, så framträder möjligheter som små vårlökar i vinterhärjade rabatter. Kanske vi kunde slå en gnista, så ett frö, och sträcka ut en hand? Även till ryssarna – trots att det var ”de” som började, skriver debattören. Bild: Dmitri Lovetsky
När så många ryssar öppet deklarerar sitt missnöje med den ryska presidentens beslut att inleda ett väpnat angrepp på den suveräna staten Ukraina, så framträder möjligheter som små vårlökar i vinterhärjade rabatter. Kanske vi kunde slå en gnista, så ett frö, och sträcka ut en hand? Även till ryssarna – trots att det var ”de” som började, skriver debattören. Bild: Dmitri Lovetsky

Förmår vi fördöma och hjälpa Ryssland på en och samma gång?

Genom att både fördöma Rysslands fruktansvärda krig i Ukraina men samtidigt sträcka ut en hand till de ryssar som vill förändring så kanske vi kan vara med och skapa något stort, skriver Andreas Moberg, docent i internationell rätt

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kriget rasar i Ukraina och över två miljoner ukrainare flyr landet. Omvärldens protester är synnerligen starka. Även inom landet hörs protester och trots nyantagen medielagstiftning som förbjuder media att kalla det ryska kriget i Ukraina för ett krig, så fortsätter tusentals ryssar att sätta sin frihet på spel för att få stopp på kriget.

Deras egen upplevelse av att vara ryssar, en del av en kollektiv identitet, driver dem till att distansera sig från handlingar tagna i kollektivets namn. De känner sannolikt skuld och förtvivlan över de avskyvärda handlingar som företas i deras namn. Samtidigt är de alla ryssar, och i mångas ögon är det just Ryssland som bär skulden.

Rysslands invasion av Ukraina är ett flagrant brott mot det folkrättsliga regelverk som förbjuder mellanstatligt våld annat än i självförsvar. Men även i folkrätten återfinns spänningen mellan individen och den kollektiva representationen av individerna.

Motsvarigheten till fängelse

Staten existerar naturligtvis inte utan dess invånare, därför det är individers handlingar som förstås som statens handlingar. Men reglerna fungerar inte på samma vis åt bägge håll: statens agerande innebär inte att varje medborgare är ansvarig.

När en stat bryter mot folkrättens regler har andra stater rätt att vidta sanktioner. Sanktioner är folkrättens motsvarighet till fängelse. Eftersom det inte går att sätta en stat i fängelse, antingen för att straffa den eller för att få den att upphöra med rättsstridiga handlingar, så används sanktioner. Men sanktioner är mycket trubbiga verktyg. Det som gör dem svåra att använda är att de för att vara effektiva oftast behöver drabba väldigt många människor. Den proportionalitetsavvägning som krävs är möjlig i teorin, men utopisk i praktiken.

Många av dem som drabbas av sanktionerna kan sägas vara oskyldiga, även om de i någon sorts demokratisk mening skulle kunna sägas ansvara för statens agerande – förutsatt att staten är en fungerande demokrati, vill säga.

Inte självklart

Vi kan alltså inte hålla alla ryssar ansvariga för kriget. Men frågan är komplex. För att nå slutsatsen att kollektiv skuld är fel – vilken historiskt sett inte alls är självklart, fråga era tyska vänner – måste man hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Gränsdragningarna för vilka som ska straffas aktualiseras dagligen. Som exempel ser de flesta av oss inget konstigt med att de som står närmast Putin får sina tillgångar frysta.

Likaledes stöttar många av oss Swift:s beslut att utesluta vissa av de ryska bankerna, vilket i stort sett berövat dessa banker möjligheten att genomföra internationella ekonomiska transaktioner. Effektivt – absolut – men inte utan konsekvenser för väldigt många ryssar. Kanske samma ryssar som satt sin frihet på spel genom att demonstrera mot kriget? Som sagt, folkrättsliga sanktioner är ofta trubbiga. De kollektiviserar alltid skuld och även när de är effektiva drabbar de oskyldiga människor. Sanktioner utgör alltså ett tveeggat svärd. Om vi vrider åt sanktionerna för hårt kommer många av dessa ryssar vända sig emot oss. Tar vi i för löst vänder sig färre emot den ryska regimen.

Risken finns alltid att man stöttar fel sida i konflikten, på grund av att man inte hade fullständig information

Folkrätten är dynamisk, och nya regler skapas i takt med nya tiders behov. Inom folkrätten har individers status som rättssubjekt successivt förstärkts, och detta har lett till att möjligheten att utfärda sanktioner mot individer kommit att accepteras. Så, om till och med folkrätten ser att vissa individer är mer skyldiga än andra, så bör väl också vi kunna tänka i liknande banor?

Utan att överge tanken om statssuveränitet, kan vi – om vi lyckas motstå frestelsen att förenkla vår verklighet till binära relationer där allt är gott eller icke-gott – kanske bidra till något enormt. När så många ryssar öppet deklarerar sitt missnöje med den ryska presidentens beslut att inleda ett väpnat angrepp på den suveräna staten Ukraina, så framträder möjligheter som små vårlökar i vinterhärjade rabatter. Kanske vi kunde slå en gnista, så ett frö, och sträcka ut en hand? Även till ryssarna – trots att det var ”de” som började.

Hård kritik

Det är inte enkelt att i större skala stötta det ryska civilsamhället. Sverige stöttar, genom Sida, ett antal civila projekt i Ryssland. Eftersom utbetalningarna övervakas noggrant menar Sida att man är övertygad om att pengarna inte går till den ryska statskassan, men kritiken mot att Sida inte stoppar samarbetet har varit hård.

Risken finns alltid att man stöttar fel sida i konflikten, på grund av att man inte hade fullständig information. Men, behöver detta då innebära att man låter bli att göra något? Det är helt rimligt att både stötta Ukraina och fördöma Rysslands angrepp, samtidigt som man stöttar ryssar i opposition mot detta angrepp.

Jag vill uppmana alla som läser den här texten att tänka på hur vi kan stötta de ryssar som vill ha förändring. Det första steget är att kritiskt reflektera över kopplingen mellan Ryssland och ryssar, kollektiv och individ, representanter och representerade. Se individen först, och den kollektiva identiteten efteråt. Om vi börjar där, finns åtminstone möjligheten att vi inte trampar på de lökar som nu brutit sig upp ur den frusna jorden.

Det kan låta naivt, men dörren som leder till förändring finns i Ryssland och nyckeln är den ryska oppositionen. Låt oss se till att inte tappa bort nyckeln.

Andreas Moberg Docent i Internationell rätt Handelshögskolan Göteborgs universitet