Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Svenska soldater i Afghanistan. Våra soldater kan förstås inte vara överallt, så det blir en fråga om prioriteringar, om var vi vill satsa våra knappa resurser. Vi gör ett frivilligt, politiskt val, skriver Pierre Schori.

Jannika Wasastjerna: Förenklingar och falskspel om insatsen i Afghanistan

Sverige i Afghanistan. Förenklingar och falskspel präglar den debatt om Afghanistan som förs av en liten krets politiska makthavare, till men för våra soldaters säkerhet, den militära alliansfriheten och vår uppslutning bakom FN, skriver Pierre Schori.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det låter inte övertygande när moderate föresvarsministern Sten Tolgfors säger att vår närvaro handlar om internationell solidaritet .

Var finns i så fall den solidariteten med de miljontals människor i andra konflikter för vilka både Kofi Annan och Ban Ki-Moon vädjat? Också i dessa fall finns det resolutioner från FN:s säkerhetsråd som uppmanar medlemsstaterna att ställa upp. Och då gällde det FN-ledda missioner med soldater som redovisas på FN:s hemsida.

Nato/Isaf -insatsen finns däremot inte på FN:s egen lista över FN-operationer, och i Afghanistan har alla FN-emblem ersatts av Natos.

Men Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann drar sig ändå inte för att göra ett inrikespolitiskt och falskt angrepp på Mona Sahlin med tal om den FN-ledda fredsinsatsen i Afghanistan (Newsmill den 19 januari 2010).

När Ban Ki-Moon 2008 vädjade om europeiska fredstrupper till den kollapsande FN-missionen Monuc i Kongo sade Storbritannien och Tyskland nej. Motivering: de behövdes i Afghanistan. År 2009 drog Polen tillbaka trupper från FN av samma skäl. Också Sverige svarade nej.

Falsk marknadsföring

För Sveriges del är därför den FN-solidaritet vi visar genom Nato-deltagande i Afghanistan näst intill falsk marknadsföring. Det finns inte en enda svensk beväpnad soldat i FN-ledda operationer. Afghanistan har blivit ett stort, svart hål för Sveriges och Europas fredsbevarande insatser under FN-flagg.

Situationen i Kongo är minst lika illa, för att inte säga värre, för kvinnor och alla andra, än i Afghanistan.

I en färsk rapport skriver Human Rights Watch (februari 2010) att de afghanska kvinnornas situation har förvärrats dramatiskt under de senaste åren. Det hopp om förändring som fanns efter talibanernas styre har förbytts till en vardag där kvinnornas frihet inte längre är prioriterad. Fokus har flyttats till den väpnade konflikten i stället för säkerhet för de civila.

Våra soldater kan förstås inte vara överallt, så det blir en fråga om prioriteringar, om var vi vill satsa våra knappa resurser. Vi gör ett frivilligt, politiskt val.

Över 150 nationer har valt att inte ingå i Isaf/Nato. För dem är det inte glasklart att strida under Nato-flagg.

I denna överväldigande majoritet ingår också Afghanistans grannstater. Om talibanerna hotar regionens och vår säkerhet, som regering och riksdagsmajoritet säger, då bör man fråga sig varför inte dessa grannstater deltar i Isaf/Nato.

Antalet länder som bidrar till insatsen växer ständigt. I dag är det 46 länder som medverkar i den Nato-ledda insatsen, deklarerade försvarsminister Tolgfors falskeligen den 9 maj.

Natos hemsida redovisar i år mellan 40 – 45 länder med trupp i Afghanistan. Någon ökning är det inte tal om. I stället försvann till exempel Marocko från statistiken under mars månad, medan sju länder har mindre än tio man vardera i alliansen.

Sydkorea redovisas som deltagare med noll soldater! I Natos aprilstatistik stod Armenien och Jordanien också för noll. Dessa räknas alltså in i Tolgfors koalition.

De flesta är Nato-länder

Det är USA som står för merparten, över 47 000 soldater, och flera ska de bli. Av de övriga cirka 40 000 står främst Nato-medlemmar och några länder med militära avtal med USA samt länder som hemskt gärna vill komma in i Nato, som Georgien. Ett starkt skäl för de flesta av dessa länder att delta i kriget är således att de är bundna av Natos artikel 5 om ömsesidig plikt att försvara varandra eller av bilaterala avtal med USA.

Någon sådan plikt eller allianssolidaritet föreligger inte för de fyra alliansfria länderna som deltar. I denna grupp utmärker sig Sverige med 410 soldater. Finland kommer tvåa med 95, följt av Irland 7 och Österrike 3.

I stället för Nato stöder 117 av FN-medlemmarna FN:s egna fredsoperationer. Därmed har också ytterligare en klyfta mellan nord och syd öppnats inom FN. OECD-länder ställer upp för Nato i Afghanistan medan syds trupper väljer FN-ledda missioner.

Sverige valde också Nato och Afghanistan framför FN och Afrika. Och vi hävdar att vi gjorde det för FN:s och kvinnornas skull.

Den stora nyheten, som Tolgfors inte vill tala om, är att Nato-länderna Holland och Kanada ska dra sig ur sommaren 2010 respektive 2011. Även i Danmark diskuteras ett slutdatum. Men Carl Bildt har efter sin senaste resa till Afghanistan trots detta svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form.

Talibanerna, som uteslöts ur det första fredsavtalet i Bonn 2001, har vuxit sig allt starkare. Enligt Pentagons rapport till kongressen i april finns det sympati eller stöd för upprorsrörelsen i 92 av de 121 distrikt som USA ser som nyckelområden i landet medan Karzai-regeringen stöds i 29 distrikt (Los Angeles Times 29/4).

Dags för Sverige att byta spår

Sverige sände trupp under starkt inflytande av terroristattackerna den 11: e september. Det var enligt dåvarande ÖB och försvarsministern också en chans för att öva svenska soldater i verkligheten. Då gällde det en brittiskledd Isaf-styrka med ett begränsat FN-mandat att skydda regeringen i Kabul. I dag är det en Nato-ledd styrka, koordinerad under samma amerikanska befäl med USA:s styrkor, som strider i hela Afghanistan. Och ingen tror längre på att något Afghanistanbaserat al-Qaida skulle slå till i Stockholm.

Nu ska också USA börja dra ut sina trupper sommaren 2011, något som Bildt och Tolgfors aldrig nämner.

Det är hög tid att det militärt alliansfria Sverige, som en gång var initiativtagare och stor bidragare till FN:s blå baskrar, byter spår. I stället för att fortsätta den kostbara och riskfyllda militära insatsen kan Sverige frigöra resurser för att bli en stor, fredlig aktör, i samarbete med FN och regionen, till stöd för det afghanska folket och dess nationsbygge.

Pierre Schori

tidigare FN-ambassadör och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten