Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Avskyn för Trump-anhängarna handlar främst om att deras val vittnar om bristande solidaritet med de underprivilegierade; etniska minoriteter, kvinnor, HBTQ, med flera. Det finns anledning att skärskåda detta, skriver Alf Hornborg.

Förakt av Trumps väljare är att kasta sten i glashus

Är de välutbildade mer solidariska och ”bättre” människor än alla de med bristfällig utbildning som lyfte Donald Trump till valseger? Det förakt mot Trumps väljare som nu präglar eftervalsdebatten visar stora luckor i den moraliserande medelklassvänsterns självbild, skriver professor Alf Hornborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det handlar inte om Donald Trump. De flesta av oss är säkert överens om att han verkar vara en osedvanligt osympatisk person. Att han kunnat bli president är ett uttryck för hur teve och andra moderna medier har förvandlat politik till ytlig underhållning.

Nej, det handlar om de som har röstat på honom, och vad de hoppas uppnå. Några säger sig förstå att dessa väljare har känt sig bortglömda och även att de hoppats avstyra fyra år till med en president som prioriterar kapitalackumulation på Wall Street. Men de flesta som har uttalat sig i media uttrycker förakt för Trumps väljare. Karin Pihl noterar ironiskt att vänstern verkar ogilla arbetarmän (DN 10/11). Ann Heberlein tar illa upp å de bortglömda människornas vägnar, de som ”etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar” kallat rasister, okunniga och dumma (ledarsidorna.se 9/11).

Solidaritet och utbildning

Mot bakgrund av den traumatiska amerikanska valutgången måste vi vara beredda att förutsättningslöst fundera över vilken roll solidaritet och utbildning spelar i det nya klasskriget.

Avskyn för Trump-anhängarna handlar främst om att deras val vittnar om bristande solidaritet med de underprivilegierade: etniska minoriteter, kvinnor, HBTQ, med flera. Förklaringen antas ligga i deras bristfälliga utbildning. Maciej Zaremba hänvisar till statsvetaren Marie Demkers slutsats att låg utbildning är det enda som förenar populisternas anhängare (DN 13/11). Låt oss reflektera närmare över vad det är som sägs.

Ideologiskt sammansvurna

Det underförstådda antagandet är att välutbildade människor i allmänhet uppvisar mera solidaritet med de underprivilegierade. Det är en slutsats som nog behöver skärskådas. Om nu Trumps väljare till stor del består av lågutbildade borde de väl själva räknas bland de underprivilegierade? Och är det inte just dessa väljare som nu föraktas och demoniseras av de som har högre utbildning? Zaremba skräms med rätta över ”hur lätt det blivit att demonisera andra”, men frågan är vilken roll utbildning spelar i dessa motsättningar.

Om nu den högre utbildade klassen är bättre på solidaritet, varför har det över huvud taget uppstått en marginaliserad underklass som väljer att rösta på Trump? De på vänsterkanten som nu förfasar sig över Trumps seger håller säkert med om att nyliberal politik ökar klyftorna i samhället och därmed till slut urholkar sitt eget väljarunderlag, men anar de hur ideologiskt sammansvurna de egentligen själva är med globaliseringsförespråkarna? Kan de se skillnad på global solidaritet och globalisering?

Privilegierad minoritet

Som de redan vet tillhör naturligtvis de solidariska, högutbildade människorna på vänsterkanten en ytterst privilegierad minoritet, globalt sett. Liksom Branko Milanovic och Thomas Piketty vet de att den globala kapitalismen fortsätter att alstra allt oanständigare ekonomiska klyftor.

Rimligen genomskådar de Arne Bigstens makalösa påstående att frihandeln bör försvaras som ”fundamental för ambitionerna att eliminera världsfattigdomen” (DN 12/11). Möjligen lyckas de också genomskåda Angela Merkels aningslösa skönmålning av Europas och Amerikas roll i världen som präglad av ”demokrati, frihet, respekt och värdighet för varje individ oavsett ursprung, hudfärg, religion, kön, sexuell läggning eller politisk inriktning” (citerad av Peter Wolodarski, DN13/11).

Vad vi måste fråga oss är om denna mycket sympatiska självbild verkligen stämmer överens med den euro-amerikanska världshandelns återverkningar i Sydamerika, Afrika och Asien. Den höga moral som gäller medborgare i USA och Europa utsträcker sig inte till den världsmajoritet som gör den euro-amerikanska livsstilen möjlig.

Lika insyltad

Om vi bortom prislappar och penningflöden mäter vilka fysiska resurser som faktiskt rörde sig på världsmarknaden 2007 kan vi konstatera att USA och Europa det året berövade sin omvärld produkter motsvarande en nettoinsats av 10 gigaton material, 30 exajoule energi, avkastningen av mer än fyra miljoner kvadratkilometer mark och drygt 215 miljoner årsdagsverken (se artikel av Dorninger & Hornborg i Ecological Economics 119:414-418).

Detta är vad som döljer sig bakom den omhuldade frihandeln, och det är också vad som säkrar den levnadsstandard som högutbildade européer och amerikaner kan njuta av, oavsett hur de röstar. I tvåhundra år har arbetarrörelsen i de rikare länderna identifierat sig med den produktion, teknik och handel med vars hjälp de har tillägnat sig omvärldens resurser. Därför kan medelklassvänstern inte se hur insyltad den är i denna världsordning.

En klassmarkör

Är de dygder och värderingar med vilka utbildade liberaler och socialister nu moraliserar om den outbildade underklassen i själva verket en mystifiering av världssamhällets allt större ojämlikhet? Är ”utbildning” en förutsättning för politisk myndighet, i betydelsen ett ansvarsfullt beteende vid valurnorna? Eller är den en klassmarkör? Sociologen Pierre Bourdieu skulle ha vidimerat den senare tolkningen. Lena Andersson påpekar träffande att den ”aristokrati” som ”kungen” Trump kväste bestod av ”politiker, intellektuella, experter och journalister” (DN 12/11).

Till de förmågor som utbildning kan ge oss hör i bästa fall att kunna betrakta oss själva utifrån. Till de dygder den ger oss bör höra att inte förakta dem som saknar utbildning. Att som världssamhällets ”aristokrati” aggressivt förfäkta sin egen moraliska överlägsenhet är att kasta sten i glashus, även om vi säger oss vilja kämpa för global jämlikhet. De som verkligen vill det kan rimligen inte stämma in i etablissemangets hyllning av frihandeln, eller tro sig vara så mycket mera solidariska än Trump-väljarna.

Alf Hornborg

professor i humanekologi, Lunds universitet