”Men jag ville sååå gärna ha de där Uggsen som alla andra hade. Mina föräldrar köpte typ Uggs, men ändå inte riktiga Uggs och det kändes liksom ännu värre. Det var riktiga Uggs jag ville ha. Och han sa att jag skulle få när jag fyllde år”.
Ganska exakt så förklarar den fjortonåriga Västkustflickan hur det gick till när den snygga 29-åriga mannen från Stockholm knöt henne till sig. De hade skrivit till varandra på Snap ett tag och han fattade precis hur hon mådde och kände. Han swishade ofta pengar till henne så hon kunde följa med sina vänner och fika och gå på bio. Han var snäll och förstod. Så när han skulle komma till Göteborg var det självklart att hon vill träffa honom. Hon följde med till hotellrummet där hon sedan våldtogs på ett sätt de flesta vuxna inte ens kan föreställa sig.
Ofattbara summor
”Men va? 500 kronor för en nakenbild? Det är ju typ två skinns på Fortnite!!” Så sa en kille i årskurs 4 när jag besökte hans skola för att prata om det som kan hända barn på nätet, att främmande vuxna betalar barn för att få dem att skicka nakenbilder. Barn idag kan göra av med ofattbara summor i spel: köpa v-bucks eller skinns eller donera pengar till sina favoriter på till exempel Twitch.
Förr var det klurigt med pengatransaktioner, nu är det enkelt; barn har swish och de som vill få kontakt med barn hänger där barn hänger. Och många barn vill ha pengar till märkeskläder eller bara ett dyrt liv.
En annan tioårig flicka blev erbjuden 9000 kronor för att filma hela sin kropp inklusive ansikte och snippa och berättar för skolkuratorn att hon direkt sa nej till erbjudandet. Men vad händer med alla som inte kan säga nej?
Vanliga flickor utsätts
När jag berättar om dessa exempel för, de ofta ganska få föräldrarna som kommer på föreläsningarna på deras barns skola, är det många som känner tårarna bränna under ögonlocken. De inser hur okunniga de är om vad som kan hända barn på nätet idag. Enligt åklagaren Mats Ihlbom är det är vanliga flickor som utsätts för detta och det pågår dagligen runt omkring oss. Min bild är dock att det händer även pojkar.
De flesta vuxna som skriver till mig efteråt börjar med: ”Jag tyckte faktiskt att jag hade kunskap, jag trodde jag hade koll på vad som kan hända, men nu inser jag att jag hade fel. Jag har pratat om fel saker och framförallt för sent”. Att prata med barnen är det viktigaste föräldrar kan göra. Barn ska veta att detta kan hända. Att det finns vuxna som söker kontakt med barn i sexuellt syfte och att det kan vara svårt att säga nej till deras erbjudanden: pengar, fler följare, modelluppdrag, extrajobb eller bara sällskap.
Jag tyckte faktiskt att jag hade kunskap, jag trodde jag hade koll på vad som kan hända, men nu inser jag att jag hade fel
Berätta att du inte blir arg om detta skulle hända ditt barn: om barnet får erbjudande om pengar är det inte barnets fel, det är alltid den vuxnes fel. Berätta att alla bilder som ditt barn skickar kan sparas och finnas kvar för evigt. Det är så klart extra jobbigt för alla utsatta barn att veta detta.
Rätt att snoka
Ju fler barn som vågar berätta desto mer vet vi vuxna. Jag brukar fråga alla vuxna som kommer till mina föreläsningar: ”Skulle ditt eget barn berätta för dig om det hände ditt barn?”
Mitt hjärta brister när Stina i granskningen Systrar säger ”Varför ringde inte bara mina föräldrar? Varför frågade de inte var jag var?"
Men är det inte att snoka typ som att läsa ens barns dagbok om jag går igenom hennes telefon eller hans dator? Jo, så kan det ju så klart kännas. I den bästa av världar skulle alla relationer barn och deras föräldrar emellan vara så trygga och självklara att alla barn kunde berätta om allt jobbigt som händer dem i livet, men så ser det inte ut.
Att ha en trygg relation i alla lägen är givetvis det bästa och den relationen behöver inte vara bara mellan föräldrar och barn: det finns många viktiga vuxna i ett barns liv: mor- och farföräldrar, släktingar, lärare, kuratorer, idrottsledare, kompisars föräldrar för att nämna några.
Omättligt bekräftelsebehov
Vilka barn är det då som är extra sårbara? Efter alla år jag ägnat åt detta har jag lyckats koka ner det till att det kan hända alla barn, men ändå gör det inte det. Men barn som söker uppmärksamhet, barn som är ensamma, oroliga, har ett omättligt bekräftelsebehov, är uttråkade, känner sig underlägsna andra - ja, dom barnen är som ett öppet mål för förövare.
När ett barn annonserar ut sig själv på samma sätt som Stina gjorde har det visat sig att förövarna inte känner skuld på samma sätt: ”men det var ju hon som ville”. Utsatta barn och unga kan hur märkligt det än låter på egen hand söka kontakt igen med sin förövare, barnen kan vara drivande och det kan förklaras med att de söker ta kontroll. Det kan förklaras med en slags normaliseringsprocess där barnen bryts ner.
De känner kanske inte att de inte värda mer än så här. Därför är det så viktigt att vi talar med barnen om de här sakerna, lär dem hur de här mekanismerna fungerar och vad de ska vara uppmärksamma på. Framför allt att de har trygga relationer med vuxna som kan hjälpa dem.
Maria Dufva, kriminolog och författare