Försäkringskassan har i flera medier skrivit: ”I ett lag måste alla deltagare utföra sina uppgifter för att det ska fungera”.
Ett utmärkande drag för väl fungerande lag är att man tar till vara på varandras styrkor för att nå ett gemensamt mål. Med den grundbulten i åtanke hade det varit värdefullt om Försäkringskassan valt att lyssna på och lära från de deltagare i laget som har bättre kunskaper och insikter än Försäkringskassan själva inom sina respektive områden.
* Den sjukskrivande läkaren har träffat och undersökt patienten, och har ofta en god helhetsbild av patientens tillstånd, särskilt om arbetsförmågan har varit nedsatt under lång tid.
* Specialistläkare har ofta en djup fackkunskap och erfarenheter från en stor mängd likartade fall.
* Sjukgymnaster och arbetsterapeuter är specialister på att utföra praktiska tester för att bedöma funktionsnedsättningar.
* Arbetsförmedlingen är den som bäst känner till vad arbetsmarknaden kräver och är därmed duktig på att avgöra om en människa med kraftigt nedsatt arbetsförmåga ens är anställningsbar.
Försäkringskassan har alltså tillgång till en guldgruva av kunskap, som underlag för att fatta beslut – men kanske är det ändå en utmaning att väga samman alla fakta?
Försäkringskassan har alltså tillgång till en guldgruva av kunskap, som underlag för att fatta beslut – men kanske är det ändå en utmaning att väga samman alla fakta?
För att ta ett väldigt enkelt typexempel, kan vi utgå från de fall där allas intyg är samstämmiga: Sjukskrivande läkare, specialistläkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och arbetsförmedlare har efter många år av nedåtgående hälsa, trots behandlingar och anpassning av arbetsplats, kommit fram till att det för tillfället och troligen ganska lång tid framåt inte finns någon möjlighet till att arbeta över huvud taget, hur mycket patienten än vill. Som medborgare, skattebetalare och kund hos Försäkringskassan förväntar i alla fall jag mig, och troligen de flesta andra, att man då är berättigad till full sjukpenning.
Som lekman hade man kunnat förstå om Försäkringskassan tvekade mellan 75 procent och 100 procent sjukpenning, men gapet mellan 0 procent och 100 procent är allt för stort för att vara rimligt.
Det är då det oförklarliga händer: Försäkringskassan väljer att ställa sig utanför laget. Det hävdas att patienten inte har rätt till sjukpenning över huvud taget! Som lekman hade man kunnat förstå om Försäkringskassan tvekade mellan 75 procent och 100 procent sjukpenning, men gapet mellan 0 procent och 100 procent är allt för stort för att vara rimligt.
Det som är ännu konstigare är att Försäkringskassan inte kan förklara så att patienten, vårdpersonal eller arbetsförmedlare förstår varför sjukpenning nekas, och handläggaren vill inte heller själv ta kontakt med dem som har skrivit intygen för att få de förtydliganden man borde vara ute efter – trots att man som myndighet har utredningsskyldighet, och trots att Försäkringskassans officiella linje samt interna arbetsinstruktioner säger att man bör ta den kontakten.
Försäkringskassan ändrar så sällan sina egna beslut under egen omprövning så att det nästan är försumbart.
När patienten på egen hand har försökt förklara för sina läkare och andra specialister vad Försäkringskassan saknar, nya undersökningar görs, intyg skickas in som svarar på det som man i alla fall tror att Försäkringskassan saknat, så väljer Försäkringskassan att inte ens kommentera dem utan sitter nöjd med sitt avslag. Statistiken talar också sitt tydliga språk: Försäkringskassan ändrar så sällan sina egna beslut under egen omprövning så att det nästan är försumbart.
Detta exempel handlar om ett enskilt fall, men tyvärr går mönstret igen för väldigt många andra sjuka människor med kraftigt nedsatt arbetsförmåga.
Är detta ett lagspel? Alla ville spela lagspelet, utom Försäkringskassan själva – de gick över till maktspel.
Anders Jansson
43 år, har själv aldrig varit sjukskriven, men har på nära håll sett en anhörig stjälpas i stället för att hjälpas av Försäkringskassan