I dagarna kommer cirka 100 000 barn att gå till skolan. Skolan är den plats i samhället där barn och ungdomar vistas större delen av sin vakna tid. Det är också, dessvärre, på denna arena som många barn utsätts för våld. Ända sedan Skolinspektionen startades 2008 har anmälningarna om missförhållanden på våra skolor ökat. Och de fortsätter att öka. Även våld mot lärare i skolan ökar. Under sommaren fick sexuella ofredanden och våldtäkter på musikfestivaler stort medialt intresse. De utgör dock bara en mycket liten andel av de sexövergrepp ungdomar råkar ut för. Tio gånger vanligare är att de sker i skolan! Det är således hög tid att ta våldet i skolan på allvar.
Av någon konstig anledning benämns många av de brott som inträffar i skolans värld som ”mobbning”. Ett ord som döljer vad det egentligen handlar om: våld. Det handlar om brott som bör kallas vid sitt rätta namn. Genom att dölja övergrepp med mobbningsbegreppet har miljön på våra skolor frikopplats från övriga samhällets normer för våld.
Resultatet har medfört att både lärare och elever normaliserats in en våldskultur. Det som ses som normalt i skolan skulle aldrig accepteras bland vuxna. Lärare hanterar sexuella ofredanden med ”han är säkert bara kär i dig” eller ”killar i den åldern! Det går över när de mognar”. Misshandel beskrivs som ”bråk som gick över styr” och hanteras med ”nu ber du om ursäkt och så tar ni varandra i hand. Ni behöver inte älska varandra men ni ska respektera varandra som skolkamrater.”
Vem tjänar på att skulden läggs på offret?
Vem tjänar på ett språkbruk som beskriver våldshandlingar med ömsesidiga ord? Vem tjänar på att skuld förflyttas från förövare till offer och på att våldshandlingar döljs av förminskande begrepp? Det är bara den som utövar våld som tjänar på det, i stunden. För vad lär sig våldsverkaren av att skolan förminskar våldet? Hur kommer han (det är nästan alltid en han) att bemötas för samma beteende utanför skolan?
Och vad lär den våldsutsatte som blir bemött som om hen varit med på en ömsesidig handling? Vad lär hen av att få klart för sig att hen inte har rätt till samma mänskliga rättigheter, frihet från våld, som andra utanför skolan har? Vad lär hen när hennes traumatiska erfarenhet förminskas och osynliggörs?
Våld är ett hot och det skrämmer. Redan ordet våld gör någonting med oss. Av den anledning är det helt naturligt att vi försöker omskriva våld med mer neutrala begrepp som bråk eller mobbning. Allt detta är välkänt av forskare på våld. Det är också välkänt att om omgivningen inte reagerar på våld på ett adekvat vis; konsekvent och med handlingskraft, med konsekvenser för den som utsätter andra, som tar den angripnas utsatthet på allvar, så förvärrar omgivningen traumat. Priset för skolpersonals okunskap om vad som är ett relevant agerande på våld är i dag skyhögt i form av mänskligt lidande. Ett lidande som vi vet får konsekvenser med nedsatt hälsa (inte sällan för livet), uteblivna studieresultat, självskadebeteende, depression, och självmord. De totala samhällskostnaderna för våldet i skolan kan vi bara spekulera i.
Bristen på kunskap är uppenbar
Det är bristen på kunskap hos skolans personal som är upphovet till den alltför vanliga oförmågan med att förebygga och respondera på våldet på ett adekvat sätt. Vi har alla vardagskunskaper, eller snarare individuella upplevelser av våld, men detta räcker inte för att ta skolans ansvar på allvar. Skolledare, lärare, elevhälsa behöver få till sig den allra senaste forskningen om våld, hur och varför våld uppstår, hur det kan förebyggas, och hur en ska reagera och agera när våld sker.
Bara en tom fras
Skolan ska vara en miljö fri från våld. Redan från förskolan måste det därför tydliggöras att skolan är en våldsfri zon med nolltolerans för våld. I dag är det bara en tom fras som alla slänger sig med. Det måste också säkerställas att våldsutsatta barn och lärare alltid får hjälp och skydd, och professionellt stöd när de blivit utsatta. Lärare måste ha samma rätt till handledning som andra yrkesgrupper som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med våld och trauman.
Modern våldsforskning har tagit fram våldspreventiva metoder och åskådar interventioner som fungerar. De förändrar kulturen och miljön runt de unga på de arenor där de praktiseras. Nu måste våra politiker ge skolledare i uppdrag att utbilda sin personal i moderna våldspreventiva metoder. Då kommer skolans personal att kasta det förlegade mobbningsbegreppet dit det hör hemma - till historiens soptipp!
Marcus Svensson
jämställdhetsstrateg, Trollhättans stad, f d gymnasielärare