Den 9 april 1940 invaderade Hitlertyskland våra grannar i Danmark och Norge. I Sverige var oron stor, vad skulle drabba oss? Alla var på sin vakt. I grannbyn till mitt hem Dockered var det bröllop, man sköt salut för brudparet. Min farfar trodde det var en tysk luftlandsättning. Med orden ”Jag skall i alla fall ta med mig en nazist ” gick han i skytteställning med sitt Remingtongevär i gropsilon bakom lagårn’.
Statsminister Per Albin Hansson sökte lugna svenska folket med beskedet ”Vår beredskap är god ”. Hur det än var med beredskapen är jag övertygad om att den i ett avseende då var bättre än den är i dag, nämligen förmågan att se till att det fanns tillgång till mat även om något oförutsett skulle hända.
Sverige hade lärt läxan från Första världskriget. Gulaschbaronernas härjande och spekulationer i höjda matpriser hade då varit på väg att hota en redan skör demokrati, folk svalt, bagerier stormades och bröd kastades ut till svältande demonstranter. Som ett resultat av den så kallade kohandeln hade ett system med beredskapslagring och att slå vakt om svensk produktion satts i sjön.
Historiskt sett har livsmedelsförsörjningen spelat stor roll i försvarsdebatten. Den frågan borde ha än högre prioritet i dag tillsammans med alla nya områden som gör vårt samhälle så oerhört mycket mer sårbart än tidigare.
Små lager
Om man ser till livsmedelsområdet, vad finns att tillgå vid störningar i form av tillgång till energi, bränsle och el? Vad händer i våra bostadsområden när det inte finns vatten då man vrider på kranarna? Kommer det att finnas mjölk att köpa i affären? Inte mer än några dagar. Finns tillgång till basvaror som mjöl och socker? Inte mer än vad som finns i butikskedjornas lager och dessa kommer väl att räcka någon vecka. Det samma gäller grönsaker, kött och fläsk – butikshyllorna kommer att lysa tomma efter mycket kort tid.
Förr kunde man i viss mån lita till ”släktingar på landet” men av dem finns inte många kvar, inte minst efter den våldsamma strukturomvandling av svenskt jordbruk som inte minst Socialdemokraterna orkestrerat. Denna omvandling har tilltagit under den senaste tioårsperioden utan tanke på hur detta påverkar en säker tillgång på livsmedel även i orostider. Ingen politiker kan svära sig fri från ansvar för denna utveckling och det finns anledning att kräva förslag på reella åtgärder i stället för att traditionellt ”skylla på de andra”. Att säkra tillgången till livsmedel är en grundsten för vårt samhällsbygge.
Starkt importberoende
Precis som efter försvarsnedläggningarna 1925 (då man precis som efter Sovjetunionens fall agerade enligt temat ”aldrig krig i vår tid”) demonterades vårt försvar under 80/90-talet till en bråkdel av tidigare förmåga. Beredskapslagren såldes ut då ingen trodde på någon form av störningar då det gällde tillgången på livsmedel, vilket har resulterat i ett importberoende på nära nog 50 procent av viktiga baslivsmedel. Det betyder i sin tur att svenska folket inte kan lita på en sådan tillgång till mat att svält kan undvikas om något händer.
Då det gäller försvarspolitiken tycker jag det får vara nog av plakatpolitik. (Glöm inte att ÖB för ett par år sedan uttalade att han kunde försvara Sverige i högst en vecka och att chefen för armén avgick med hänvisning till att han inte hade resurser att klara sitt uppdrag.) Några stridsvagnar på Gotland och ett kompani soldater därstädes löser i princip ingenting. Inte heller hur många Jas-plan vi skall ha, även om de är viktiga.
Debatten måste handla om hur vi skall fylla totalförsvarsbegreppet med innehåll. Hur skall civilförsvaret återupprättas? Behöver vi återinföra allmän värnplikt? Vilken roll skall frivilligorganisationerna ha och behöver de stärkas? Ett Natomedlemskap har ju framförts som den enda lösningen av flera politiska partier, i skuggan av Donald Trump verkar den debatten ha avstannat. Kanske bäst så just nu?
Seriös debatt
Nu stundar Folk och Förvars årliga konferens i Sälen. Grunden för Folk och Försvars bildande var att skapa ett brett förankrat forum för en debatt om försvarsfrågor och samhällsutveckling. Vad vi som medborgare nu vill höra är en seriös debatt om totalförsvaret och inte någon plakatpolitisk pajkastning. En väsentlig fråga som måste upp på bordet nu om försvarsdebatten skall framstå som trovärdig är enkel men viktig; finns mat att tillgå om någonting händer och vilken beredskap behövs för att garantera detta? Utan att ta i denna fråga faller trovärdigheten som ett korthus då det gäller vårt framtida försvar.
Bo Dockered
fd ordförande Folk och Försvar och LRF