Under föregående vecka meddelade Säkerhetspolisen (Säpo) att de bedömer att det finns en ökad risk för högerextremt våld. Primärt är det risken för ensamagerande högerextrema terrorister, så som vi sett i Nya Zeeland, USA och Norge nyligen, som utgör en särskild risk. Knappt är detta meddelat förrän det uppstår en diskussion om vilket som är det största hotet, det jihadistiska, det vänsterextrema eller det högerextrema. Denna diskussion kan ha viss relevans men bidrar för det mesta endast till att sänka vår kollektiva förmåga att förstå vilka hot som är reella, vad de beror på och hur de kan motverkas.
Det framstår i dagsläget utan större otydligheter, att vi i Sverige löper störst risk att utsättas för ett jihadistiskt terrordåd. Få bedömare, kvalificerade att göra självständiga bedömningar, skulle ifrågasätta detta. Likaledes skulle ingen av dessa kvalificerade bedömare finna någon som helst relevans i att låta det större hotet från jihadistiska miljöer överskugga hotet från högerextrema dito. Den som vill skydda Sverige, dess invånare och vår demokrati är intresserade av vilka hot som finns, hur de kan komma att spela ut sig och vilka skyddsåtgärder som kan vidtas.
Inget nytt fenomen
Hotet om våld från högerextrema miljöer kan delas upp i tre nivåer: våld med låg grad av planering, kollektivt planerat våld/terror och ensamagerande terrordåd/överlagda mord. Detta är inget nytt fenomen, utan så här har högerextremt våld sett ut i mer än 40 år. Våld med låg grad av planering spänner mellan spontant gatuvåld till lokalt våld, som utförs av lösa grupperingar riktade mot de som av olika skäl är misshagliga för dem.
Denna typ av våld och hot drabbar politiska meningsmotståndare, HBTQ-personer, invandrare, människor som uppfattas som icke-vita, judar och slumpmässiga offer. Detta våld riskerar att tillta när en organisation som Nordiska motståndsrörelsen försvagas och inte förmår att fånga upp de mest radikala och extrema aktivisterna inom vitmaktvärlden. Under 1990-talet hade vi en större och mindre välorganiserad vitmaktmiljö, vilket främjade denna typ av våld. Kollektivt planerade aktioner och terrordåd förutsätter att det finns individer som har radikaliserats in i subkulturella grupperingar, lärt känna varandra där, ökat sin motivationsgrad och samtidigt kommit till insikt om att den organisation de är med i saknar förmågan att leda kampen i rätt riktning. Då kan dessa individer endera radikalisera sin organisation till att byta modus operandi (vilket är tämligen osannolikt), eller välja att hoppa av och skrida till verket i egen regi, så som vi såg för ett par år sedan då avhoppare från NMR placerade ut bomber i Göteborg.
Den form av våld och terror vi har mest anledning att frukta är emellertid från individer som agerar ensamt. Detta har vi exempel på vid flera tillfällen, också i Sverige genom Peter Mangs mordvåg i Malmö och skolattacken i Trollhättan. Dessa individer planerar inte sina dåd ihop med andra, de är sällan medlemmar i extrema organisationer och om de är eller varit det så har de funnits i utkanten. Detta gör att de är notoriskt svåra att upptäcka och avvärja i tid. För att en individ ska radikaliseras till att begå attentat på egen hand krävs alltid mer än en faktor.
Ofta är dessa individer i en personligt brydsam situation och inte sällan har attacken föregåtts av en plötslig negativ förändring i deras liv. Det som emellertid ger riktning och mening åt deras agerande, det vill säga det som ytterst får dem att välja sina offer, är att de delar en högerextrem konspirationsteori om att vita människor håller på att trängas undan av icke vita.
Drivs av konspiration
Idén om att vita, européer, amerikaner, västerlänningar är hotade av icke-vita, muslimer eller invandrare brukar kallas för folkutbytesmyten. Denna gör gällande att det pågår ett medvetet utbyte av vita människor mot icke-vita. Denna idé är central och bärande i alla högerextrema läror av i dag, och den spänner mellan populistisk invandrarfientlighet till renlärig nationalsocialism. I de manifest som vi kunnat ta del av hos Peter Mangs, Anders Behring Breivik, skytten i Nya Zeeland och skytten i El Paso, är alla drivna av denna konspiration. Utan denna konspiration hade de inte valt ut sina offer så som de gjorde och inte heller hade de sett världen som om det pågick ett krig mellan vita och icke-vita/muslimer. Inom ramen för denna myt brukar man antingen påstå att orsaken till situationen är den liberala demokratin eller en judisk världssammansvärjning.
Oavsett vilket så har enligt detta synsätt det demokratiska samhällets undervisning om humanism, solidaritet med utsatta människor och asylrätt lett till att vita människor inte längre kan försvara sitt eget territorium. För de ensamagerande högerextrema terroristerna är detta en skrämmande verklighet, som starkt bidragit till att de känner att de måste agera mot denna, för dem, hotfulla utveckling.
Avslutningsvis skulle vi vilja peka på vilket stort gemensamt ansvar vi alla har för att förhindra att denna typ av mytbilder – som riskerar att radikalisera ett fåtal till att begå fruktansvärda terrordåd och att destabilisera vår demokrati – sprids. Liksom det ofta reses krav på att det inom salafistiska muslimska miljöer ska finnas en återhållsamhet med att föra fram hatbudskap mot västvärlden, för att minska risken för jihadistisk terrordåd, måste vi nu också ställa krav på de som bidrar till det vardagliga bakgrundsbruset och odlandet av den rasistiska myten om att det pågår ett folkutbyte.
Christer Mattsson, föreståndare, Segerstedtinstitutet
Thomas Johansson, professor, Segerstedtinstitutet
* Under hösten utkommer de med boken ”Life Trajectories Into and out of Contemporary Neo-Nazism – becoming and unbecoming the hateful other” på Routledge förlag.
