Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I den äldre kvinnans verklighet finns fortfarande möjligheten att ta ett flyg och bränna bränsle. Bara det inte är SAS, då, skriver debattören. Bild: Teresa Innocenti
I den äldre kvinnans verklighet finns fortfarande möjligheten att ta ett flyg och bränna bränsle. Bara det inte är SAS, då, skriver debattören. Bild: Teresa Innocenti

Europa brinner – men vi låtsas som att hemester räcker

Flammor slickar snart våra landsgränser. Det är som att vi inte kommer att reagera förrän då, när klimatfrågan ger konkret effekt i vår närmiljö, skriver Malena Chronholm Bøyesen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Europa brinner. På tv kommer meteorologer med expertutlåtanden. De förklarar tålmodigt skillnaden mellan väder och klimat. De säger ingenting vi inte redan vet.

Än så länge är mänsklighetens pris opersonligt för den soldyrkande charterresenären och hans online-shoppande hustru. De med finansiella medel nyttjar dem till att drömma vidare. Samtidigt drabbas länder med sämre ekonomiska förutsättningar. Konsekvenser slår inte där de borde.

Hettan ligger som ett lock över Oslo. Solen sjunker men värmen ligger kvar på vår gård. Jag och min fru sitter i tv-soffan och scrollar igenom Netflix utbud. Den nya tappningen av "Resident Evil" har kommit ut. Scenariot känns plötsligt för relaterbart. En förkolnad värld med desperata själar. Jag ser löpande zombies och tänker på klimatflyktingarna. De kommer. Det är bara en fråga om tid nu.

Jag känner hunger efter sockersöt trygghet. Kanske en romcom som expanderar av Julia Roberts skratt och ett stort glasspaket från frysen. Jag saknar att klaga över enkla problem. Som att skeden böjer sig när jag pressar den mot glassen. Som att filmens kvinnliga huvudkaraktär får den manliga motparten springandes efter sig på flygplatsen, trots att hon inte gett samtycke och det hela borde klassificeras som stalking.

Jag skapar en efterkonstruktion av sanningen för att döva mitt dåliga samvete

Men frysen surrar tom och de enda som springer på flygplatsen är besvikna SAS- resenärer på nyheterna. En äldre kvinna intervjuas: ”Vi skulle se Svalbard! Jag är extremt besviken och kommer aldrig resa med SAS igen”. Europa brinner. Men i den äldre kvinnans verklighet finns fortfarande möjligheten att ta ett flyg och bränna bränsle. Bara det inte är SAS då.

I mitt flöde möts jag av två typer av inlägg. Den ena är inlägg som glittrar. Turkosblått vatten, nakna fötter i sanden och drink i handen. Den andra typen är mindre vanligt förekommande, åtminstone bland mina kontakter. Det är inlägg som talar om nödtillstånd.

Jag vänder mig bort från alltsammans. Jag tröstar mig med att vi stannar hemma i sommar. Det har snarare att göra med att vi är en familj på fem med en två månaders bebis än att vi är klimatmedvetna. Vore vi det, så hade vi inte skaffat barn. Men jag skapar en efterkonstruktion av sanningen för att döva mitt dåliga samvete. Jag har dessutom inte handlat på Zalando på flera veckor. Och jag är trots allt vegetarian. Jag upprepar detta för mig själv tills nyheterna känns som lika mycket fiktion som "Resident Evil".

Europa brinner. Flammor slickar snart våra landsgränser. Men inte riktigt än. Och det är som om vi inte reagerar förrän då, när klimatfrågan ger konkret effekt i vår närmiljö. På tv kommer meteorologer med expertutlåtanden. Men de säger ingenting vi inte redan vet. För det handlar inte om avsaknad av kunskap. Det handlar om motivation och vilja.

Vi behöver en våg för att släcka det här. En revolt mot västvärldens girighet. Jag undrar vad som kommer först: viljan till förändring eller konsekvensen av vår brist på just det. Och under tiden brinner Europa.

Malena Chronholm Bøyesen, psykiatrisjuksköterska och barnmorskestudent

LÄS OCKSÅ: Företag försöker sälja in sig som miljöhjältar

LÄS OCKSÅ: Värmen – klimatförändring eller tillfällighet?

LÄS OCKSÅ: Här stannar tåget mitt i eldinfernot