Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Stefan Hedlund, nationalekonom och professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet. Till höger Donald Tusk, Europeiska rådets ordförande och Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

EU:s oförmåga att lösa vanligt folks problem är den stora frågan

Den svenska debatten om EU kännetecknas av en betydande historielöshet och bristande insikt i att EU är oförmöget att lösa de många problem breda befolkningslager upplever som centrala: migration och integration, gränsöverskridande brottslighet, korruption, dålig reallöneutveckling, trasiga sociala skyddsnät med mera, skriver nationalekonom och öststatsforskare Stefan Hedlund.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det svenska valet till Europaparlamentet utmärktes av en total brist på reella budskap beträffande det valet egentligen gällde, alltså den Europeiska Unionens fortsatta väl och ve. Utöver frågor som inte ligger på EU:s bord, exempelvis svensk kärnkraft, handlade den politiska pajkastningen huvudsakligen om inrikespolitiskt motiverade slagord, om att mota högerpopulism och att tvinga fram brännmärkningar av Ungern och Polen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Man ställer sig här osökt frågan om de som varit mest aktiva i denna pseudodebatt själva har tagit sig tid att begrunda varför EU grundades, och om de mål och visioner man den gången projicerade kan sägas ha uppnåtts, eller ens vara på väg att uppnås.

De som likt Jan Björklund (L) så gärna talar om EU som ett ”fredsprojekt” har till att börja med en hel del historia att absorbera

De som likt Jan Björklund (L) så gärna talar om EU som ett ”fredsprojekt” har till att börja med en hel del historia att absorbera. Det är förvisso sant att det samarbete som växte fram ur Kol- och stålunionen lyckades bilägga tusen år av stridigheter mellan Tyskland och Frankrike, stridigheter som går tillbaka till delningen av Karl den stores rike mellan östfranker och västfranker. Det är stort, men det är inte lika uppenbart vad det har för relevans för övriga stater i Europa.

Krigen på Balkan under nittiotalet visade att det då nybildade EU var oförmöget att skapa fred i det egna grannskapet – utan hjälp från USA. Krisen i Ukraina är i hög grad en konsekvens av att samma EU skulle demonstrera moralisk överlägsenhet – utan att vara redo att ta konsekvenserna när Ryssland slog tillbaka. Och den än djupare splittring som beledsagat migrationskrisen visar att föreställningen om EU som ett projekt för att skapa fred och sammanhållning har reducerats till rent önsketänkande.

De som likt Stefan Löfven (S) så gärna talar om att EU utgör lösningen på Sveriges migrationskris har också en hel del verklighet att ta till sig.

De som likt Stefan Löfven (S) så gärna talar om att EU utgör lösningen på Sveriges migrationskris har också en hel del verklighet att ta till sig. Även Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk har öppet konstaterat att frågan om att tvinga samtliga medlemsstater att medverka till en omfördelning av flyktingar är död sedan länge. Svenska politikers envisa fasthållande vid att alla måste ”ta ansvar” för lösande av migrationskrisen framstår mot denna bakgrund som ren besvärjelsepolitik, vars enda syfte är att blanda bort de inrikespolitiska korten.

EU:s allt djupare legitimitetskris skulle, på klingande svenskt politiskt nyspråk, kunna definieras som att byråkratin i Bryssel har visat sig vara totalt oförmögen att presentera en ”berättelse” om hur ökad federalisering och ökad makt för eurokraterna skulle kunna bidra till att lösa de många problem breda befolkningslager upplever som centrala i deras tillvaro: migration och integration, gränsöverskridande brottslighet, korruption, dålig reallöneutveckling, trasiga sociala skyddsnät, och så vidare.

I avsaknad av genomtänkta idéer kring hur dessa problem skall kunna lösas, är det bäddat för en fortsatt erosion av EU:s legitimitet. Det är mot denna bakgrund kanske inte så underligt att det i den svenska debatten om EU har framstått som betydligt viktigare att bestraffa Ungern och Viktor Orbán än att diskutera synnerligen välbehövliga reformer i Bryssel. Även detta grundas i en betydande historielöshet.

En viktig anledning till att länder som Polen och Ungern i dag uppvisar så starka drag av nationalism är att man har en lång tradition av att vara ockuperad av främmande makt, främst Ryssland och Turkiet.

En viktig anledning till att länder som Polen och Ungern i dag uppvisar så starka drag av nationalism är att man har en lång tradition av att vara ockuperad av främmande makt, främst Ryssland och Turkiet. När EU valde att inkorporera länder i östra Europa i en Europeisk Union borde man insett att man därmed också skulle inkorporera länder som hade en lång tradition av misstro både emot att bli styrda utifrån, och emot att se den egna västkristna kulturtraditionen undertryckt av för dem främmande kulturer – förknippade med islam och med rysk ortodoxi.

De som trodde att medlemskap i EU på något mirakulöst vis skulle sudda ut detta arv, och förmå polacker och ungrare (och andra) att bekänna sig till svensk postmodern multikulturalism, var på gränsen till enfaldiga. Att ösa moralisk indignation över deras vägran att anpassa sig till vad vi må anse vara politiskt korrekt kan endast tjäna till att förvärra centrifugala krafter.

Den kanske viktigaste konsekvensen av ”östutvidgningen” var att man därmed bäddade för att begreppet ”europeiska värderingar” skulle hamna i fokus.

Den kanske viktigaste konsekvensen av ”östutvidgningen” var att man därmed bäddade för att begreppet ”europeiska värderingar” skulle hamna i fokus. Så länge EU var en klubb för främst västeuropeiska nationer med ett gemensamt kulturarv var det möjligt att också projicera visioner om gemensamma värderingar. I dag ställs frågan om vem det är som har rätt att uttolka dessa värderingar – Angela Merkel och Emmanuel Macron, eller Matteo Salvini och Viktor Orbán?

Med Storbritanniens förestående utträde ur EU kommer saken att ställas på sin spets. Då det inte längre kommer att vara gångbart att jämställa EU med Europa, kommer också frågan om vem som är europé att hamna i fokus. Om en betydande andel av befolkningarna i ett flertal kvarvarande medlemsstater inte bekänner sig till ”EU-värderingar” kommer det inte längre att vara hållbart att anklaga dem för att inte vara goda européer.

Detta återför oss till frågan om vad syftet var med att bilda EU. Det var väl inte bara en fråga om att skapa ett skattefrälse i Bryssel med omfattande egna privilegier, satta att leda en federal superstat?

Detta återför oss till frågan om vad syftet var med att bilda EU. Det var väl inte bara en fråga om att skapa ett skattefrälse i Bryssel med omfattande egna privilegier, satta att leda en federal superstat med beskattningsrätt över samtliga medlemsländer?

I uppgiften ingick väl också att säkra trygghet och välstånd för folkflertalet, och ett gott samarbete mellan samtliga medlemsländer? Eller?

Finns det någon svensk medlem av EU-parlamentet som kan svara på denna fråga, utan att förfalla till en ridå av innehållslösa floskler om hur världen borde se ut?

Stefan Hedlund

nationalekonom och professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet