Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

EU-kommissionens linje inrymmer en konsekvent maktlogik. Den övergripande ambitionen är att hindra andra EU-medlemmar att följa britternas utträdesexempel, skriver Mark Brolin, tv. Bild: Virginia Mayo / AP

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

EU drar åt tumskruvarna – och upprepar gamla misstag

EU-kommissionen, som nu vädrar brittisk morgonluft, gapar återigen efter för mycket, skriver Mark Brolin, omvärldsstrateg och nationalekonom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I den praktiska verkligheten handlar politik i hög utsträckning om att vinna gehör för en egen PR-bild. EU:s PR-team basunerar systematiskt ut varianter på budskapet att allt gott i Europa emanerar från EU samt att alla kritiker är enfaldiga och elaka: greker, italienare, ungrare, polacker, britter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Före Brexitomröstningen hette det att dåvarande premiärministern, David Cameron, bara lät sig bevekas av en liten grupp åldersstigna och imperievurmande xenofober; samt att folket egentligen inte alls var EU-skeptiskt. Efteråt har det hetat att brittiska folket röstade fel, förmodligen ångrat sig samt att ett verkligt utträde är svårt att realisera eftersom det kommer att leda till kilometerlånga lastbilsköer, flygplanskaos, medicinbrist, ekonomisk katastrof samt, jodå, krig på Irland.

EU-kommissionen har aldrig svårt att identifiera kreativa lösningar när det gäller samarbetsfördjupning - men att lämna EU är alltså i det närmaste omöjligt.

I realtid upprepar nu EU-kommissionen sitt misstag under förhandlingsrundan inför Brexitomröstningen. Återigen tvingas en brittisk premiärminister att på hemmaplan försöka sälja ett förhandlingspaket som inte ens är ett försök att gå britterna till mötes, utan snarare speglar en manifestation av det ojämna styrkeläget när 27 länder befinner sig i en ringhörna och ett enda land i den andra: ”Ni trodde att det skulle vara enkelt att lämna EU, men nu ska ni minsann bli varse att vi inte accepterar någonting som inte gör utträdet dyrt, stökigt och utdraget.”

Incitament att aldrig enas

Ingen bör betvivla att detta är den underliggande andemeningen i det nu liggande Brexitförslaget. Avtalet stipulerar förlängd förhandlingstid. Om det sedan ändå inte går att enas måste Storbritannien stanna kvar inom tullunionen tills annan överenskommelse konkluderats. Därmed har EU-kommissionen incitament att aldrig enas. Trots att kvarstannade i tullunionen skulle bryta mot folkomröstningslöftet ”take back control”. Samt omöjliggöra regelinflytande eftersom Storbritannien då formellt lämnat EU.

Återigen tvingas en brittisk premiärminister att på hemmaplan försöka sälja ett förhandlingspaket som inte ens är ett försök att gå britterna till mötes.

Även många Remainers motsätter sig detta vare sig hackade eller malna avtalsförslag. Därmed kommer det knappast att röstas igenom i det brittiska parlamentet. Detta vet EU-kommissionen men kommer ändå att fingera förvåning och säga: ”Oj, det här leder ju inte framåt trots ett ’fullt rimligt’ avtal, nu måste ni väl ändå stanna kvar”.

Till saken hör att EU vägrat och fortsatt vägrar att på toppmötesnivå diskutera det britterna är mest intresserade av: ett handelsavtal. Eftersom EU-förhandlarna enväldigt stipulerat att det först är nödvändigt att lösa både pengafrågan och den av intresseskäl hårt uppskruvade irländska gränsfrågan. I utträdesklausulen står det ingenting om krav på en sådan tågordning som, precis som EU:s förhandlingsrävar avsett, nu tvingar britterna att fatta beslut med (tids)kniven på strupen.

Vilse i maskineriet

Yanis Varoufakis, Greklands finansminister under den (hittills) mest politiskt dramatiska (eurokris)episoden, publicerade förra året en bok i vilken han beskriver hur den grekiska regeringen helt kollrades bort i EU-maskineriet (Adults in the Room: My Battle with Europe’s Deep Establishment, Bodley Head 2017). Samt hur själva EU-processen användes som ett vapen för att spela bort de grekiska förhandlingskraven.

Han beskriver utspel som stundtals är så underliga – och skenheliga – att det påminner om när seriefiguren Asterix tvingas tackla en romersk byråkratikoloss titulerad ”Dårskapens Hus” (i ett annat litterärt verk, seriealbumet ”Asterix 12 stordåd”). Redan från början förutspådde Varoufakis att även de brittiska förhandlarna skulle kollras bort med manipulativa metoder. Nu kan han, med besked, sägas ha blivit sannspådd. Att den brittiska regeringen varit (och är) djupt splittrad har förstås gjort utskåpningen desto enklare.

Konsekvent maktlogik

EU-kommissionens linje inrymmer en konsekvent maktlogik. Den övergripande ambitionen är att hindra andra EU-medlemmar att följa britternas utträdesexempel (vilket Varoufakis också hela tiden sagt). Men risken, ur EU-kommissionens perspektiv, är att win-lose taktiken stöter på ett återigen underskattat hinder. Väljarna. Visst kan Remain-sidan samla sina egna och stödmarschera i London men i alla områden där EU:s intressenätverk inte är lika starkt fortsätter förtroendetappet. Detta inte minst på grund av det nästan pinsamt ensidiga EU-narrativet nu möts av betydande indignation.

Tvärvägran att lyssna på vad EU-kritikerna verkligen säger initierar nämligen precis samma mekanismer som när Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) påstår att det är olämpligt – rentav farligt – att lyssna på de 1,1 miljoner svenska väljare som inte längre köper deras ”liberala” problembeskrivning. Denna typ av egentligen häpnadsväckande arrogans, som inte är det minsta liberal i ordets klassiska mening, har i land efter land underblåst en klyfta mellan folk och etablissemang som inte varit så djup sedan fördemokratisk tid. Precis som efter förhandlingarna med David Cameron vädrar nu EU:s patriarker och matriarker morgonluft. Det slutade ändå snöpligt. Det finns all anledning att tro att det kommer att sluta snöpligt den här gången också.

Britterna har röstat på EU-utträde och – vare sig mer eller mindre – fortsatt frihandelssamarbete. Bland annat EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström beskriver gärna detta som krav på ”att ha kakan och äta upp den”. Detta trots att Storbritannien därmed önskar sig ungefär samma sak som flertalet andra självständiga länder utanför EU. Med vilka Malmström förhandlar om handelsavtal utan att prata kakätande. Innan man kastar ur sig sådana publikfriande slagdängor är det också värt att betänka att även Sveriges väljare en gång röstade på frihandelssamarbete – inte på en gigantisk politisk överrock.

Svensk okritisk följsamhet

Det har utvecklats till praxis att en svensk regering agerar som följsam bricka i EU-kommissionens maktspel. Inte minst genom att okritiskt svälja och vidarekommunicera EU-byråkratins intresseagenda (som inte bör förväxlas med Europas).

Oavsett om man tror eller inte tror att EU fortfarande håller måttet så bör man kunna enas om att det skulle vara passande med större respekt för vad EU-skeptiska väljare just verkligen säger. Att kasta paj eller isolera, snarare än att bemöta meningsmotståndare med sakfrågeorientering, andas intellektuell lättviktighet. Det är långsiktigt förödande för traditionella partier, vars kanske främsta relativa styrka är förmodad större intellektuell tyngd än uppstickarpartierna.

Det är talande att i bara ett enda europeiskt land har stödet för ett stort missnöjesparti imploderat. Just det, i Storbritannien efter Brexitutslaget. Lika talande är att detta partis (Ukip) enda möjlighet att återuppstå från de döda är om ett uppenbart EU-partiskt etablissemang lyckas krångla igenom BINO. Det vill säga Brexit in Name Only.

Mark Brolin

svensk-brittisk omvärldsstrateg, nationalekonom och författare