Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Lisa Thanner

Ett systemfel när människor tillåts gå under

Socialpolitiken måste ha visioner, men också handlingskraft och vilja att skapa system som inte låter Sanne och människor i liknande situationer gå under mitt framför våra ögon, skriver bland andra Susanna Alakoski, nätverket Sociala frågan.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

SVT Uppdrag Granskning sände ett reportage som, med rätta, har engagerat och upprört tusentals människor. Sanne, hennes mamma och syster träder fram i all sin utsatthet. Sanne som är väl känd inom både psykiatrin och socialtjänsten nekas att bo på härbärgen. Hon sitter på gatan, kläderna i en påse. Hon skriker. Gråter, vrider kroppen. Berättar om övergrepp, om våldtäkter och hur hon inte längre vare sig vill eller kan äta.

Sannes mamma vittnar om hur hon måste klara att arbeta trots daglig oro och våndor. Sannes syster gråter stilla, klappar sin syster på ryggen. Vi kan bara försöka föreställa oss de känslor och tankar som rör sig inom både syster, mamma och Sanne.

Under den senaste valrörelsen var den sociala frågan nära nog obefintlig. Konsekvenserna av denna politiska valhänthet tydliggörs dagligdags.

Under en timmas reportage följer vi Sannes förnedring, otaliga turer mellan akutpsykiatri och missbruksboende. Mer än 20 bilresor på bara några dagar. Fram och tillbaka till synes viljelös. Men var började Sannes resa mot denna utsatthet och vanmakt? Hur kunde det hända? Vem bär ansvaret? Vad är Sannes eget ansvar, vilken roll spelar samhället och politiken?

Under den senaste valrörelsen var den sociala frågan nära nog obefintlig. Konsekvenserna av denna politiska valhänthet tydliggörs dagligdags. I Uppdrag Gransknings reportage synliggörs med all önskvärd tydlighet konsekvensen i rådande uppdelning mellan olika lagstiftningar/huvudmän. I detta fall socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Sanne är dessvärre inte ett olyckligt undantag, snarare tvärtom. Hon representerar en betydande grupp av ungdomar, vuxna och anhöriga som hamnar emellan. Detta vet vi och många andra som har erfarenhet av socialt arbete.

SVT UG:s reportage blottlägger uppenbara systemfel. Människor med samsjuklighet hamnar alltför ofta mellan psykiatri och socialtjänst, vilket är ett grundläggande feltänk.

Reportaget blottlägger uppenbara systemfel. Människor med samsjuklighet hamnar alltför ofta mellan psykiatri och socialtjänst. Det som definieras psykiskt ”tillhör” sjukvården och det som definieras socialt ”tillhör” socialtjänsten, vilket är ett grundläggande feltänk.

Människor är både sociala och psykiska varelser. Detta gäller i lika hög grad de som kallas patienter/ klienter. Denna kunskap innebär att vi behöver skapa plats som möjliggör att möta människor som en helhet, och som på riktigt förändrar tillvaron för människor i en utsatthet likt Sannes.

Enskilda socialarbetare och andra professionella hjälpare gör som oftast ett värdigt och viktigt arbete. Men mycket av detta sker i det tysta. Därför att det är självklart. Självklarheter uppmärksammas sällan. Tyst kunskap skapar inga stora rubriker.

Hjälper det Sanne och hennes anhöriga att vi tycker synd om, ömkar och skyller på enskilda chefer och anställda? Möjligen dämpar det en stund det egna samvetet. Kanske får det oss att för en stund att känna oss bättre. Men det sker ingen förändring.

Förändring kräver något annat. Det vi bevittnar i reportaget har med många saker att göra, bland annat: ekonomi, försörjning, droghandel, bostadspolitik, ideologi, marknadsföring, människovärde, prioriteringar, metoder. Det handlar också om ansvar. Om att ta ansvar för ett långsiktigt och stundtals komplicerat förändringsarbete.

Här behövs politiska beslut och visioner. Inom social sektor finns kunskap att hämta på en rad nivåer, från daglig praxis inom socialtjänst, behandlingshem, öppenvårdsmottagningar, familjecentrum, familjevård, skyddskonsulenter och via högskolor och universitet.

Vi efterlyser ett tydligt uppdrag från politiken som möjliggör för oss att vara till hjälp. Politiken behöver skapa resurser att bedriva ett omfattande förebyggande arbete.

Vi efterlyser ett tydligt uppdrag från politiken som möjliggör för oss att vara till hjälp. Politiken behöver skapa resurser att bedriva ett omfattande förebyggande arbete, men också resurser att samverka med polis, skola, frivilligarbete, psykiatri och civilsamhälle.

Socialpolitiken måste ha visioner, men också handlingskraft och vilja att skapa system som inte låter Sanne och människor i liknande situation gå under mitt framför våra ögon.

För nätverket Sociala Frågan

Yvonne Ahlström

socialpolitisk strateg Akademikerförbundet SSR

Susanna Alakoski

författare

Erik Andrén

vd för Iris Utvecklingscenter

Titti Frisk Hagström

f d utvecklingschef inom socialförvaltningen

Carina Håkansson

phd, Stiftelsen Det utvidgade terapirummet

Daniel Riddez

vd Magelungen Stockholm