Slutreplik
Slöjan, 8/3 och 10/3
Edda Manga säger sig ogilla ”slöjdebatten”, men eftersom hon gillade konferensen ”Hijab som politiskt motstånd” (på Mångkulturellt centrum i Botkyrka 6/3) får man väl säga att hennes avståndstagande är en smula selektivt. Detta var ju verkligen en tillställning med slöjan i centrum.
Som bekant finns det många, inte minst i länder med stor muslimsk befolkning, som till skillnad från Manga beskriver slöjan som ideologisk uniformering och som symbol för tvång och förtryck. För dem som vill reformera och modernisera islam är det ett svek att vänstern i väst enbart tycks förmögen att prata om könsorättvisor på sin egen hemmaplan.
Moralpoliser och hederskultur
Vill man visa sig solidarisk behöver man annars inte sakna information. Läs vad utrikesministrarna från de 57 stater som kallar sig muslimska undertecknat i den så kallade Kairodeklarationen om hur de mänskliga rättigheterna i FN:s tappning inte alls är tillämpliga i länder där den gudomliga lagen sharia slår ut all mänsklig lagstiftning. Hör också vad kvinnor i svenska förorter sagt i åratal om moralpoliser, hederskultur och patriarkala strukturer i de miljöer där de växer upp.
Edda Manga, som sannolikt ser sig som vänsteranhängare, har i stället valt att stödja dem som går i bräschen för en ultrakonservativ och könsseparatistisk lära med hijaben som ideologisk motståndssymbol.
Riktar sig mot den sekulära staten
För hijabaktivisterna handlar engagemanget varken om diskriminering eller rätten att ta på sig slöja om man så önskar. Deras kritik riktar sig mot den sekulära staten och upplysningens idéer. De vänder sig mot tanken på universella värden och betonar särskilda muslimska mänskliga rättigheter.
De unga kvinnor med slöja som deltog i ”Hijab som politiskt motstånd” verkade inte särskilt förtryckta. Tvärtom hade de valt hijaben – och i något fall niqaben – just som aktivistisk markering. De var väldigt verbala och flera av dem pratade som nyfrälsta förstaårsstudenter från någon kurs i postkolonial teori.
Edda Manga påstår som vanligt en del konstiga saker – i nättidningen Feministiskt perspektiv har hon framställt termen hedersvåld som rasistisk – och nu skriver hon som om hijabtjejernas mormödrar på grund av sina slöjor skulle ha svårare än andra att få pension i Sverige. Hur vet, kan man fråga sig, Pensionsmyndigheten vad folk har på huvudet?
Utsagor om diskriminering ska tas på allvar, men alla påståenden behöver inte alltid vara sanna. Det som Manga betecknar som konferensens ”empiri” och ”sakliga argument” påminde mer om löst tyckande, sådant som paneldeltagarna med hennes ord ”talade om”, ”menade” eller ”anmärkte på”.
Tyst om slöjtvång och förtryck
Hos den marginaliserade del av vänstern, som lever som om världen fortfarande ser ut som i början av 1970-talet, har hijabaktivisterna funnit en bundsförvant i sin aversion mot USA – den store Satan – och andra västländer. Under konferensen återkom Algeriet flera gånger som exempel på den antikoloniala kampen. Frantz Fanon är fortfarande hjälten. Om nutida politiskt förtryck, könssegregation och slöjtvång sades inte ett ljud.
Det var emellertid en äldre aktivist utan slöja som tydligast placerade arrangemanget i ett ideologiskt sammanhang. I ett högst anmärkningsvärt anförande beskrev Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, sin harm över att iranska delegater vid FN:s kvinnokonferens i Köpenhamn 1980 fick frågor om sina slöjor när de kommit dit för att berätta om hur den då unga islamiska revolutionen hade syftat till större rättvisa i Iran.
Slöjan en religiös symbol
Till Aida Skåreby (GP 11/3), som skriver att slöjan är ett ordinärt klädesplagg som inte har med religion att göra, vill jag bara säga:
Om slöjan inte är religiös måste arrangörerna bakom ”Hijab som politiskt motstånd” ha missförstått allting från grunden.
Lars Åberg
journalist och författare