I mitten av oktober kontaktade dagspressen metoo-uppropen för att få veta vad som hänt under året sedan rörelsen briserade i Sverige. Frågan de hade är viktig. Vi behöver alla få syn på kraften och arbetet i den förändring som pågår för att göra Sverige mera jämställt. Men lika viktigt är att ställa frågor om vad som inte har hänt.
Den 28 oktober svarade regeringen i SvD på vad de gjort med åtgärdslistan som 65 metoo-upprop lämnat till Åsa Regner (S) den 7 mars. Listan var förslag till vallöften för alla partier.
Regeringen menar att 25 miljoner avsatts till arbetsgivare för informationsinsatser och för kompetensutveckling åt regionala skyddsombud som ska genomföra dem. DO ska också ha gjort ”stora tillsyner av (…) kommuner och landsting för att säkerställa att arbetsgivare följer de riktlinjer och rutiner som finns” och att ”det kan finnas behov av tydligare sanktioner” mot dem som inte följer diskrimineringslagen.
Svag formulering
Detta är en förvånansvärt svag formulering och åtgärd. Hur väl lagen tillämpas i praktiken vet vi ännu inte. DO:s tillsyn omfattade bara om riktlinjer och rutiner fanns, inte hela den lagstadgade skyldighetens praxis. Arbetsgivare måste arbeta aktivt med att både utreda, stoppa, följa upp och förebygga. Tillsynen omfattade inte heller hela det sociala arbetet. Mycket genomförs av privata företag. Hur gör de?
Att ge bidrag till arbetsgivare och skyddsombud för informationsinsatser tyder på att regeringen inte helt förstår problemet
Dessutom menar DO att det fanns stora brister i de undersökta 290 kommunerna och 20 landstingen. Så många som 88 procent av arbetsgivarna hade brister i rutiner mot repressalier. Brister i riktlinjer och rutiner mot sexuella trakasserier fanns hos 18 procent respektive 28 procent. Rädslan för repressalier i vårt upprop behöver förstås mot det. Den som är utsatt väger in risker med att avslöja.
Att inte ha rutiner och riktlinjer mot sexuella trakasserier är ett brott, oavsett vem som är arbetsgivare. När kommuner och landsting, som arbetar på direkt uppdrag från folkvalda politiker, begår sådana är det desto allvarligare. Det väcker frågor om hur de som styr tillåter sig stå över lagen. Situationen går att likna vid omständigheter som vid Lex Sara och Lex Maria; ett allvarligt missförhållande med påtaglig risk för ytterligare missförhållanden och vårdskador.
För att veta hur det sociala arbetets praxis följer lagens alla delar, krävs en gedigen undersökning. Brott måste också få konsekvenser. Att ge bidrag till arbetsgivare och skyddsombud för informationsinsatser tyder på att regeringen inte helt förstår problemet.
Eftersatt arbetsområde
En C-uppsats i Socialt arbete vid Göteborgs universitet, där samtliga vittnesmål i #orosanmälan ingick, visar allt från verbala sexuella kränkningar till våldtäkt, av främst kollegor (44 procent) och chefer (25 procent) men även av samarbetspartners, studiekamrater och lärare. Vanligast när de utsatta avslöjade trakasserier var brist på stöd genom aktivt motstånd. Organisatorisk förändring skedde vanligtvis inte på annat sätt än att de slutade sin anställning. Vittnesmålen är inte ett statistiskt urval men tyder ändå på att män som har ansvar att upprätthålla lagen också begår sexuella trakasserier och skyddas.
Detta är ett mycket eftersatt arbetsområde överallt. Obligatorisk utbildning för professioner som möter dem som utsätts för mäns våld mot kvinnor, och dem som utsätter, blev lagstadgad den 1 juli i år. Det, tillsammans med erfarenheter i #orosanmälan, uppsatsens resultat och DO:s tillsyn, gör att vi vill se en rad åtgärder. Här vill vi vara samarbetspartner till regeringen och väntar på inbjudan. Vårt krav är fortfarande en trygg och jämställd arbetsplats för alla.
Ninni Carlsson
socialpedagog, fil dr i socialt arbete
Frida Svensson
socionom, social- sekreterare
Linda Gustafsson
socionom
Marion Hellgren
boendestöds- pedagog
Stina Birgegård
Socionom
Representanter för #orosanmälan