Alla valrörelser är unika men årets är mer unik än de flesta. Spionskandalen har inte undgått någon - jag skall återkomma till den - men redan under den normala delen av kampanjen kunde flera överraskningar noteras:
1. Valutgången är oviss.
Inte sedan det jämna valet 1979 (de borgerliga vann med en marginal på 8 000 röster) har det så här kort före valet rått ovisshet om vilken sida som vinner. Det närmaste sedan dess är valet 1985 då den sittande regeringen Palme låg efter i mätningarna fram till sommaren.
2. Leijonkungar och Alf-raketer syntes inte till.
Lars Leijonborg 2002 och Alf Svensson 1998 är exempel på partiledare som genom en spiral av utspel, positiv mediebevakning och snabba opinionsframgångar blev valrörelsens vinnare. Fram till spionskandalen i år var det ingen som hade gjort motsvarande resa. Det stabila opinionsläget är överraskande mot bakgrund av den rörliga valmanskåren och journalisternas benägenhet att leta efter vinnare och förlorare.
Förklaringen stavades förmodligen borgerlig enighet. Rörligheten inom valmanskåren sker till största delen inom blocken och i synnerhet mellan de borgerliga partierna. Alliansens gemensamma politik hade dittills belönats med trohet från partiernas respektive sympatisörer. Denna förändrade dynamik i opinionsbildningen var den kanske enskilt största nyheten i den normala delen av valrörelsen.
3. Årets valfråga var redan korad.
Fram till början av 1990-talet var det vanligt att en eller ett par sakfrågor framstod som självklart viktigast. Den nya mediesituationen med snabba nyhetscykler och många kanaler har gjort att valdebatten blivit mer diversifierad. De senaste valrörelserna har präglats av osäkerhet om vad det handlar om. ("Är det vården, skolan, omsorgen eller vad?") Denna gång framstod sysselsättningen - "jobben" - som den klart viktigaste frågan.
Notera att det numer saknas självklart centrum för valdebatten. Länge utgjorde Rapports 19.30-sändningar riktmärket. I dagens valrörelser är det oklart var de viktigaste diskussionerna förs. I någon mån fyller utfrågningsprogrammen och TV-debatterna funktionen som viktigaste forum, men eftersom partierna och medierna är många är valprogrammen mindre självklara fokuspunkter än exempelvis tv-debatterna inför amerikanska presidentval.
4. Konflikten gällde verklighetsuppfattningar.
Oenigheten mellan partierna brukar handla om skilda ståndpunkter i en viss fråga (är det bra eller dåligt med kärnkraft och löntagarfonder?), om olika prioriteringar av samhällsproblem (är miljön eller brottsligheten viktigast?), om att vara bäst på att åtgärda brister (vem satsar mest på vård skola och äldreomsorg?), eller om ansvaret för samhällsutvecklingen (är det verkligen regeringens förtjänst att ekonomin växer?). Årets valdebatt kännetecknades av att partierna var oeniga om själva utgångsläget när det gäller sysselsättningen. Inte vid något tidigare tillfälle har det förts en så central diskussion om vilken statistik som bäst beskriver verkligheten.
En debatt om verklighetsuppfattningar borde kunna föras på sakliga grunder. Det finns emellertid både osnygga och bisarra inslag i valrörelsen. Till de osnygga delarna hör alliansens påstående att AMS-chefen Bo Bylund fixar statistiken åt regeringen (den hade beräknats på samma sätt under lång tid). Genom att misstänkliggöra AMS-chefen personligen var det lättare att bortse från de positiva siffrorna som rapporterades. Till de närmast bisarra inslagen hör statsministerns personligt grundade ifrågasättanden av den statistik som talar mot socialdemokraternas verklighetsuppfattning.
5. Utspelen dominerade.
Partierna hade kontroll över valdebattens agenda. Journalisterna hängde på partiernas val av ämnen. Enstaka undantag som den stora uppmärksamheten kring statssekreterare Lars Danielssons avgång samma dag som alliansen presenterade sitt familjepolitiska program ändrade inte grundmönstret av en partistyrd valdebatt.
Mekanismen som gav kontrollen åt partierna var en ström av nya utspel. Rätt presenterade nyheter gör att journalisterna följer partiernas val av ämnesområden, inte för att man nödvändigtvis vill vara till lags utan för att professionell nyhetsvärdering "tvingar" fram en rapportering. Socialdemokraternas förslag om maxtaxa på dagis 1998 och folkpartiets integrationspolitiska program 2002 är exempel på överraskande utspel som fick stort genomslag. I årets valrörelse gav i synnerhet alliansens gemensamma aktiviteter utrymme i debatten. Priset partierna betalar för att få styra debatten är att utspelen ofta är svagt förankrade i de egna organisationerna; beslut som har förankrats internt har begränsat nyhetsvärde.
6. Ideologiska motsättningar är svåra att identifiera.
Svårigheten att hitta ideologiska motsättningar är ingen överraskning, men likväl en viktig faktor. Under 1970-talet och 1980-talet signalerade kodord som "frihet" och "demokratisk socialism" att det fanns tydliga ideologiska alternativ. Numer måste politikerna vara mer explicita och inte ens då är det säkert att medborgarna känner igen sig. "Det här är ett djupt ideologiskt budskap" tvingas Göran Persson markera i sina valtal. På den borgerliga sidan är det än mer sällsynt att man markerar ideologi.
Det här betyder inte att de ideologiska skillnaderna saknas: Personligen menar jag att årets valdebatt erbjuder två olika färdriktningar för landet. Men klagomålen om att alternativen är lika antyder att många medborgare har svårt att orientera sig ideologiskt efter Berlinmurens fall.
Fp:s spionaffär ändrade åtminstone tillfälligt valrörelsens dynamik. Understödda av partiernas konflikter har journalisternas nyhetsjakt tagit överhanden i den mediala offentligheten. Om debatten fortsätter på det inslagna spåret står vi inför en av de demokratiskt mest tveksamma valspurterna någonsin.
Många störningskällor
Det kan vara mer än en tillfällighet. Kanske är spionaffären en konsekvens av att förutsättningarna för valkampanjer håller på att förändras. Valdebatter är ett nödvändigt inslag i den representativa demokratin, men som institution är den känslig för störningar. I den moderna världen är de potentiella störningskällorna många: politiska och ekonomiska kriser utomlands, våldsbrott som mordet på utrikesminister Anna Lindh, journalistiska konstruktioner som valstugereportaget 2002, och affärer som spionskandalen. Kanske är framtidens normalitet just det onormala med externa chocker som omöjliggör ordnad valdebatt.
En sådan utveckling är olycklig ur legitimitetssynpunkt. Efter en valdebatt som den vi just nu genomlider får vinnarna svårare att hävda att man har ett ordentligt mandat att förvalta, och förlorarna har ett möjligt skäl att ifrågasätta utgången.
Men samtidigt som vi lamenterar över tiderna finns det anledning att behålla perspektivet. Valrörelser har i alla tider lockat fram några av människans sämsta sidor. En observation som drabbar 1800-talets aktörer likaväl som 2000-talets är att partierna utvecklar paranoida drag i kampen om väljarna. Motståndarna tillskrivs överdrivet tvivelaktiga kampanjmetoder och försök att förnya valagitationen (då menar jag inte spionverksamhet) bemöts med misstänksamhet.
Idealister gör bäst i att hålla sig på avstånd.
