Det är lätt att hävda att man som företrädare för vetenskapen är oberoende i sina vetenskapliga kommentarer. Det finns dock en tydlig tendens i samhället att beroende på inställning i en sakfråga så bjuder man in representanter från vetenskapssamhället som i någon mening företräder en snarlik syn. Detta är helt kontraproduktivt om än trevligt, mysigt och enkelt.
Den andra sidan av myntet är att man som representant för en specialistkunskap ibland utsätts för kritik för framträdanden i tydligt partiska medier. Detta är också djupt olyckligt då kunskapsöverföring inte bör ha dylika gränser. Det faktum att det finns media med olika inriktning är en del av den demokratiska processen men detta gör det ännu mer viktigt att man som företrädare för oberoende fakta ställer upp i (nästan) alla sammanhang.
Ofrivillig censur
Alternativet är att det införs en form av ofrivillig censur där endast vissa grupper har tillgång till vissa fakta vilket torde späda på den redan problematiska situationen då man kastar ordet ”fake news” på de fakta man inte gillar. Spridning av verkliga fakta stärks snarare av att man säger samma sak i flera olika kanaler. Detta belystes tydligt i en artikel i GP den 30:e april i år med polischefen Erik Nord där hans medverkan i SDs TV-kanal hade ifrågasatts. Jag själv har liknande erfarenheter. Under den senaste tiden var medverkan i TV4:s nyhetsmorgon inte så kontroversiellt medan mitt deltagande i en intervju i Samhällsnytt på morgonen och sedan medverkan i en energidiskussion med Denterpartiet på kvällen fick röster att höjas i förvåning och mer otrevliga känsloyttringar.
I direkta sakfrågor har jag vid ett flertal tillfällen medverkat i mediala sammanhang och ibland med hela det politiska spektrumet samlat. Jag har då föreslagit att det vore mycket lärorikt för alla parter om de som företräder en kärnkraftskritisk syn kommer på besök till min avdelning eller bjuder in mig till diskussioner. Det finns då en möjlighet till ömsesidig förståelse och utbyte av kunskaper och bevekelsegrunder.
Större medvetenhet
Kanske går det inte att komma överens men då har i alla fall fakta delats och en större medvetenhet kanske nåtts. När jag har föreslagit detta har det i den absoluta majoriteten av fallen ignorerats. Tyvärr verkar tendensen för den här typen av utbyte av fakta i allmänhet gå åt precis det motsatta hållet. Om arrangören till ett samtal eller en debatt till exempel är kritisk till kärnteknik bjuder man ofta in en energisystemforskare med en generell kunskap på området medan forskare med den faktiska kärnteknikkunskapen huvudsakligen bjuds in av kärnkraftspositiva arrangörer.
Med detta sagt vill jag ta upp ett gott exempel där det inte blev så här. Nyligen blev jag inbjuden till ett offentligt samtal om energipolitik med Centerns energitalesperson, Rickard Nordin. Han företräder alltså ett parti som inte är positiva till kärnkraft. Det var en trevlig upplevelse och jag tror att alla närvarande, mig och Rickard inkluderade, gick därifrån lite mer kunniga än vi kom dit. Jag tror inte att det kommer leda till att Centerns politik ändras på det här området, men det var inte heller målet. Är man överens om fakta är det helt i sin ordning att sedan dra olika slutsatser av den beroende på andra bevekelsegrunder.
Om vi vägrar att ställa upp i vissa kanaler minskar vi inte bara spridningen av kunskap utan vi medverkar även till ett odemokratiskt samhälle där det finns stor risk att rykten till slut blir den enda information som vissa får del av
När det handlar om att sprida eller utbyta fakta tror jag det är viktigt att inte backa på att ställa upp i sammanhang bara för att arrangören inte delar ens personliga värdegrund. Det är självklart förutsatt att våra framträdanden som företrädare för vetenskapen hanteras korrekt och på ett sakligt sätt. Om vi vägrar att ställa upp i vissa kanaler minskar vi inte bara spridningen av kunskap utan vi medverkar även till ett odemokratiskt samhälle där det finns stor risk att rykten till slut blir den enda information som vissa får del av. I värsta fall kan man få en pseudodiskussion om att vissa blir marginaliserade och att det är synd om dem eftersom de ignoreras av etablissemanget. Detta är enligt min åsikt helt kontraproduktivt i en demokrati.
Christer Ekberg, professor kärnkemi vid Chalmers tekniska högskola och innehavare av Stenas Professur i Industriell materialåtervinning