Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det handlar om många personer i trångboddhet och flergenerationsboende som gör det svårt att hålla fysisk distans, ett lågt antal bilar per person och därmed beroende av kollektivtrafik,  och en liten andel med yrken i vilka det går att arbeta hemifrån. Samtidigt har dessa områden betydligt högre andel personer i vård- och omsorgsyrken än de mer välbeställda områdena i städerna, skriver debattörerna. Bild: Robin Aron
Det handlar om många personer i trångboddhet och flergenerationsboende som gör det svårt att hålla fysisk distans, ett lågt antal bilar per person och därmed beroende av kollektivtrafik, och en liten andel med yrken i vilka det går att arbeta hemifrån. Samtidigt har dessa områden betydligt högre andel personer i vård- och omsorgsyrken än de mer välbeställda områdena i städerna, skriver debattörerna. Bild: Robin Aron

Erbjud hotell till personer i riskgrupper som bor trångt

Coronapandemin blottlägger klyftorna i samhället mycket tydligt. En ny rapport visar att de som löper störst risk att smittas av covid-19 är personer som bor trångt och flera generationer tillsammans i storstädernas förorter, som åker kollektivtrafik och i högre grad arbetar inom vården, skriver bland andra Kristina Jakobsson, professor i klinisk miljömedicin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den första månaden med det nya coronaviruset i vårt samhälle blottar dess styrkor och svagheter. Förmågan och viljan att ställa upp hos allmänhet och människor i samhällsviktiga sektorer är stor, men de problem som klyftor i samhället ger upphov till visar sig också.

En stor del av omsorg och service i våra storstäder utförs av människor som bor i förorter. En hög andel människor med kontaktyrken i en stadsdel innebär att fler invånare än i andra stadsdelar riskerar att bli smittade på arbetet. I kollektivtrafik där trängseln är stor och i trångbodda hem riskerar infektioner att snabbt spridas vidare.

Svårt att hålla fysisk distans

En ny rapport från avdelningen för Samhällsmedicin och folkhälsa vid Sahlgrenska Akademin, baserad på statistik från SCB, visar tydligt var i Stockholm, Göteborg och Malmö som det finns tydliga rent materiella hinder för social distansering och därmed risk för snabb smittspridning. Det handlar om många personer i trångboddhet och flergenerationsboende som gör det svårt att hålla fysisk distans, ett lågt antal bilar per person och därmed beroende av kollektivtrafik, och en liten andel med yrken i vilka det går att arbeta hemifrån. Samtidigt har dessa områden betydligt högre andel personer i vård- och omsorgsyrken än de mer välbeställda områdena i städerna.

Om vård- och omvårdnadspersonal, som i många fall tycks ha haft bristande tillgång på skyddsutrustning, blir smittade på arbetet kan en ond cirkel lätt uppstå om de för smitta vidare till familjen och lokalsamhället. Det ökar smittrisken för annan omsorgspersonal som företrädesvis bor i området, och som sedan kan föra smitta tillbaka till arbetet. I sammanhanget är det dock viktigt att minnas att det ännu inte är klarlagt i vilken utsträckning personer utan symptom, själva helt ovetande, sprider covid-19.

Om vård- och omvårdnadspersonal, som i många fall tycks ha haft bristande tillgång på skyddsutrustning, blir smittade på arbetet kan en ond cirkel lätt uppstå om de för smitta vidare till familjen och lokalsamhället.

Denna rapport kan inte visa på orsakssamband mellan samhälleliga faktorer och spridning av covid-19, men belyser tydligt att det finns en strukturell ojämlikhet i våra storstäder, som påverkar förutsättningar för smittspridningen kan ske.

Smittspridning är svårt att diskutera utan att det blir stigmatiserande. I pandemiernas historia har rädslan ofta tagit sig uttryck i avståndstagande från det främmande och det finns varningar om ökad rasism och främlingsfientlighet också i covid-19-pandemins spår. Vi tror att det just därför är viktigt att identifiera de strukturer i vårt samhälle som gör människor sårbara. Det finns förutsägbara, materiella orsaker till att smittspridning går snabbare i vissa områden än andra.

Två slutsatser kan dras av detta: Ett effektivt smittskyddsarbete i utsatta områden måste beakta de specifika förutsättningarna som försvårar för människor att följa rekommendationer om social distansering. Enkelt uttryckt: det är inte alla äldre eller personer med underliggande sjukdom som har möjlighet att få ett eget rum vare sig som frisk eller sjuk. Det pågår eller planeras omfattande insatser i många kommuner och regioner för att översätta och förmedla information om covid-19. Men information på olika språk förändrar inte de materiella förutsättningarna.

Erbjud tillfälliga bostäder

När inte sjukhusvård är aktuell rekommenderar WHO vård av patienter med lindrig covid-19 i isolering utanför hemmet i alternativa omsorgsformer, eller vård i hemmet. Vård, eller kanske snarare egenvård på hotell eller andra lämpliga tillfälliga bostäder skulle kunna innebära en möjlighet att bryta smittkedjor i trångbodda flergenerationshushåll. Därmed skulle smittspridningstakten i de områden där mycket omvårdnadspersonal bor kanske kunna dämpas, och i förlängningen skydda även de äldre som de vårdar, såväl inom sitt arbete som inom sin egen familj.

Specifika råd om hur smittspridning kan undvikas vid närståendevård i hemmiljö, i synnerhet i trångbodda flergenerationsfamiljer, saknas. I frånvaro av initiativ från svenska myndigheter kan man bara hänvisa till WHOs råd för vård av covid-19-smittade i hemmet. En kortsiktig åtgärd skulle därför vara att snarast publicera mer detaljerade anvisningar för vård i hemmet, där både närståendes och vårdpersonals behov och möjligheter belyses.

Bryta smittspridning

På kort sikt behövs också åtgärder för att bryta smittspridning inom och mellan förorter och äldreomsorg, vilket måste inkludera testning för covid-19 av personal inom äldrevården, hemsjukvården och hemtjänsten. Men testning i större skala kan inte starta utan att det finns klara strategier för hur testresultat och konsekvenser därav ska hanteras av arbetsgivare och anställda.

Som långsiktiga åtgärder krävs ett intensifierat arbetsmiljöarbete med riskbedömning och i relation till detta nödvändig kunskap bland arbetsgivare och anställda, rätt till heltidsanställning, och en bostadspolitik som verkar för det övergripande folkhälsomålet om en god och jämlik hälsa i befolkningen genom kraftfulla insatser för att minska trångboddheten, segregationen och dess konsekvenser.

Kristina Jakobsson, professor, avd för Samhällsmedicin och folkhälsa, Sahlgrenska akademin

Erik Hansson, ST- läkare i allmänmedicin, Arlöv

Maria Albin, professor, Arbets- och miljömedicin, Karolinska Institutet

Eskil Jakobsson, Distriktssköterska, Hemsjukvård, Malmö

Lina Al-Nahar, Hälsoinformatiker, Malmö

Christer Hogstedt, professor em, tidigare forskningschef vid Statens Folkhälsoinstitut