Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: NASA

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En tredje väg i klimatfrågan?

Att antingen fortsätta som i dag eller att satsa på massiva investeringar i klimatomställning är olycksbådande. Det måste finnas en tredje väg ur klimatkrisen som inte hotar sammanhållningen i samhället, skriver civilekonom Ulf Svensson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I takt med att vi upplever allt fler miljökatastrofer och en klimatforskning som dagligen levererar allt dystrare prognoser undrar många vilken väg som finns ur detta kristillstånd. Valet verkar stå mellan business as usual och kraftfulla satsningar på alternativen, alternativ som innebär massiva investeringar för att kunna transformera samhällets alla sektorer. Denna väg innebär att alla brytvärda mineraler, all skogsråvara (tillväxten), alla vindkraftslägen ska exploateras för att rädda världen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att business as usual har nått vägs ände tror jag många är överens om. Däremot tror jag många känner stor oro även inför den andra kungsvägen; kraftfulla investeringar i exponentiell skala. Enligt min mening är det den andra vägen som är den mest kontroversiella, och farliga, eftersom det är den som påstås vara lösningen.

Jag har inte sanningen, jag söker den. Det är olycksbådande när delar av miljörörelsen, industrin, myndighetssverige och lobbysverige nu påstår att de är de enda som fullt ut förstår klimatkrisens omfattning, är de enda som är kapabla att fatta de rätta besluten och att de är de enda som kan rädda oss ur klimatkrisen genom en total transformation av samhällets alla delar. Och att det ska ske snabbt och att de själva bör ha ett avgörande inflytande över beslutsfattandet. Olycksbådande är:

Olycksbådande signaler

1. Att det kommunala planmonopolet bör upphävas enligt dessa kritiker, det vill säga bort med lokalt demokratiskt inflytande.

2. En övertro på omfattande förändringar när verkligheten visat oss att klimathaverierna redan är här.

3. Samernas rättigheter till mark och vatten som urfolk urholkas trots att Sverige skrivit på flera bindande FN-konventioner.

4. Att vi lämnar steg-för-steg-lösningar till förmån för exponentiell aktion.

Vart tog den cirkulära ekonomin vägen?

För egen del tror jag på radikala förändringar av samhället för att lösa klimatkrisen. Men jag tror att förankringsprocessen måste ägas av världens största fondförvaltare, våra politiskt valda, företagarna, forskarna och bland folk i gemen.

Att i Sverige släppa loss en exploateringsvåg av kolossalformat tror jag varken är att föredra ur demokratiska, miljömässiga eller av ekonomiska skäl. Detta om något skulle hota sammanhållningen i vårt samhälle. Det finns förhoppningsvis en tredje väg i klimatkrisens spår och det är den som snabbt och grundligt borde utredas.

Ulf Svensson

civilekonom