Slutreplik
Studiero, 2/4 och 6/4
Skolledarna på Burgården skriver i sitt
svar på min debattartikel att de inte delar min uppfattning om de elevärenden jag tar upp. Med andra ord anser de att kommentarer som: ”vilken jävla skola, jag ska pissa på dig” och ”du ska fan bli av med ditt jobb…” och att sena ankomster, störande prat under lektionerna och nyckel som körs in i skulptur på Konstmuseet inte är något att fästa vikt vid. Det är just den inställning skolledarna samfällt demonstrerar som sannolikt till stor del förklarar att Burgårdens Utbildningscentrum nu tvingas betala 2,3 miljoner kronor i böter, om inte bristande studiero och trygghet och allvarliga händelser som bränder och skadegörelse upphör. Åtminstone måste de övertyga skolinspektionen om att de på sikt vill göra något.
Men jag har mer än en gång under diverse personalmöten tvingats lyssna till skolledningens raljanta inställning till skolinspektionens rapport: ”Det är några lärare och elever som tycker så” och ”skolinspektionen har direktiv på sig att bli tuffare, det är så här det ser ut på många skolor i vårt land i dag”. Därtill gör skolledningen klart att ordningsregler kan tillämpas i valfri utsträckning: ”Nu har ledningsgruppen tagit fram nya ordningsregler, men sedan är det en annan sak hur var och en gör i sitt klassrum för att få det att fungera där”.
Sänker ribban
Det är ett förhållningssätt som gör att ribban lätt hamnar på den allra lägsta nivån eftersom det alltid finns någon eller några lärare som tycker att mobiltelefoner under lektionerna inte är ett särskilt stort problem, att ständiga sena ankomster går att ta, att ungdomar som pratar rätt ut i luften utan att räcka upp handen är svårtyglat och inget att ödsla sin energi på. Även om stora flertalet lärare anstränger sig till sitt yttersta för att eleverna ska få studiero och trygghet i skolan framstår de ändå som omänskligt hårda inför eleverna. Åtminstone inför de elever som tar lätt på skolan. Snart ger läraren efter och lägger sig på samma låga nivå. Annars går ju eleverna till rektorn, och då ligger man illa till. För skolledningen belönar elever som stör ordningen, och bestraffar lärare som arbetar för studiero och trygghet i klassrummet genom att ge dem skulden.
Stort gensvar
En hord av uppmuntrande tack från kollegor, telefonsamtal, gillanden och delningar på facebook (den 4/4 17 000) i hela landet efter min debattartikel tyder på att fler känner igen sig. Lärare har berättat för mig att elever på Burgården slutar för att de inte står ut med den bristande ordningen. De åker hellre långa vägar för att gå på en annan skola. Även lärare byter skola av samma skäl. Dessa elever borde åtminstone innebära inkomstförluster. Men antagligen har den segregerade skolan Burgården, någon har bestämt att det ska vara så, en tämligen säker kundkrets med alla sina icke-teoretiska program. Så varför lägga stor energi på att attrahera lärare och elever som ställer krav på ordning?
Inte samma sak
Skolledarna skriver också att den som upplever att den har blivit kränkt har rätt till sin upplevelse. Det är så självklart att det inte behöver sägas. Hur skulle någon kunna ta ifrån en människa sin upplevelse? Men en grundläggande princip som hela vårt demokratiska rättssamhälle bygger på är att upplevelse och verklighet inte är samma sak.
Det är därför som lärare, elever och rektorer bör mötas vid konflikter för att tillsammans reda ut vad som hänt och hitta en lösning. Anledningen till att skolledningen verkar vilja undvika dessa möten är sannolikt rädslan för, eller det bristande intresset av, att konfrontera elever när beteendet inte är okej. Eftersom ordningsregler är förhandlingsbara och individuellt anpassningsbara, fria att omstöpas av var och en, finns det inte mycket att tala med eleven om. Risken finns ju också att eleven byter till en annan skola. Och det kostar.
Peter Olofsson
gymnasielärare på Burgårdens utbildningscentrum