I val efter val ute i Europa blir det tydligt att vänstern i Europa fallit sönder i tre delar.
För det första den traditionella socialdemokratin, manifesterad på socialdemokraternas kongress i Göteborg nyligen. Den står för välfärd och trygghet, men också lag och ordning. Den kräver mycket av individerna för att de ska få del av välfärden (plikt och rätt) och är numera också kryddad med en restriktiv flyktingpolitik. Några skulle säga att det är en nyhet, men i praktiken har det – på gott och ont – varit socialdemokratisk politik i årtionden.
Denna vänster har tappat mark under de senaste 20 åren, och mer så i andra länder än här i Sverige.
För det andra växer marxismen och den vänster som har sina rötter i kommunismen. I det franska presidentvalets första omgång fick Jean-Luc Mélenchon oväntat starkt stöd. Den vänstern är kritisk mot EU och globaliseringen, vill åternationalisera ekonomin, och stärka kontrollen över kapitalet. I Storbritannien har den tagit kontrollen över hela Labourpartiet.
För det tredje har en identitetspolitisk vänster vuxit sig stark, främst i de europeiska storstäderna. Den vill ha mer liberal invandringspolitik, fokuserar på minoriteters rättigheter, feminism och anti-rasism. I svensk politik är det främst Feministiskt initiativ och till viss del Miljöpartiet som stått upp för detta, men det finns också representerat i många socialdemokratiska och liberala partier.
Ingen av dessa vänstergrupper kan egentligen vinna val. Socialdemokratins relativt sett starka ställning i Sverige är ett undantag.
Så varför fungerar det i Sverige?
Ett svar är antagligen att människor ännu associerar S med välfärden och välståndet under efterkrigstiden. Det andra är att politiken påfallande ofta lyckas. Tillväxten ökar, arbetslösheten minskar. Det blir pengar över till reformer, inte skattesänkningar. Dessutom tycks även finnas stöd i opinionen för att ta i med hårdhandskarna mot kriminalitet och jaga papperslösa invandrare.
Men det räcker inte för att forma en stabil regering, och frågan är ändå vad Sverige kan lära av den franske presidentkandidaten Emmanuel Macrons framgångar, just nu det andra exemplet på att det finns kraft i den sociala demokratins projekt. Macron står för en ekonomisk mittenpolitik och gillar den nordiska välfärdsmodellen, men han är också entusiastisk inför EU som politisk arena och inkluderar en del av den nya identitetspolitiken i sitt program. Han omfamnar därmed både liberaler, socialdemokrater och delar av andra vänstergrupper.
En ny, tänkbar koalition även i Sverige?
Jesper Bengtsson
Chefredaktör för Tiden magasin
kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv