Replik
Heidi Stensmyren, Chaim Zlotnik och Susann Ask föreslår i sin artikel att ansvaret för elevhälsan ska övertas av skolläkaren. Detta för att stärka det förebyggande arbetet mot aktuella samhällsproblem som stillasittande och psykisk ohälsa. Intentionen än säkert av godo, men förslaget tar ingen hänsyn till elevhälsans syfte så som det fastslagits i skollagen.
Skollagen föreskriver att Elevhälsans uppgift främst är att ”vara förebyggande och hälsofrämjande” samt att ”Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas”. Debattörerna tar här enbart det första av dessa uppgifter i beaktande. Är deras åsikt att skollagen bör ändras och elevhälsans fokus flyttas till det rent hälsofrämjande och förebyggande? Ja, i så fall måste hela bilden kring begreppet hälsa uppmärksammas och inte enbart ett enskilt perspektiv. I grund och botten handlar det om verklighetsbeskrivning. Det är naturligt att varje profession strävar efter att stärka just sitt perspektiv med tillhörande nomenklatur och beskrivning av verkligheten. Men i skolans värld är det medicinska perspektivet oftast mindre relevant. Större delen av de problem som skolan behöver tackla rör den sociala miljön samt den friktion som uppstår då individen möter en för hög kravbild. Här blir således det psykosociala perspektivet mest relevant i elevhälsans arbete.
Det är knappast någon sensationell slutsats att psykisk och fysisk hälsa påverkar elevens lärande. Men förhållandet går också åt andra hållet. Att lyckas i skolan är en av de absolut viktigaste faktorerna för att undvika utanförskap och psykisk ohälsa i vuxen ålder. Lärandet är centralt för individens utveckling och hälsa.
En viktigare fråga är dock varför vi överhuvudtaget skulle vilja inskränka elevhälsans pedagogiska uppdrag. I skolverkets artikel "Elevhälsans uppdrag – främja, förebygga och stödja elevens utveckling mot målen" (Agneta Nilsson, 2014) betonas sambandet mellan lärande och hälsa. Det är knappast någon sensationell slutsats att psykisk och fysisk hälsa påverkar elevens lärande. Men förhållandet går också åt andra hållet. Att lyckas i skolan är en av de absolut viktigaste faktorerna för att undvika utanförskap och psykisk ohälsa i vuxen ålder. Lärandet är centralt för individens utveckling och hälsa.
Stensmyren, Zlotnik och Ask skriver kärnfullt att ”Under barn- och ungdomsåren grundläggs vanorna och hälsan för hela livet. Därför är det angeläget att samhällets resurser styrs till förebyggande insatser som skapar förutsättningar för en bra mun- och allmänhälsa hos barn och unga”.
Rörande detta har de givetvis helt rätt. Frågan är inte om detta område ska prioriteras, utan hos vilken organisation ansvaret ska ligga. Det är dels en principfråga, dels en resursfråga. Det har blivit – eller har kanske alltid varit – populärt att skyffla alla möjliga problem i skolans knä. På sätt och vis är det upplyftande att skolans potential som samhällets mest inflytelserika organ erkänns. Å andra sidan blir belastningen orimlig på en organisation som redan nu lider av resursbrist. För att ytterligare understryka poängen: hur skulle det omvända se ut? Om vi började kräva att sjukvården skulle ta ansvar för skolans utbildningsuppdrag. Kanske kan läkarna klämma in lite multiplikation och lästräning under patientbesöken?
Nej, skolan bör inte dräneras på pedagogiska resurser för att bli en slags filial till BUP och vårdcentralen. Skolan som organisation ska i första hand fokusera på utbildning. Målet för elevhälsan bör vara att stödja lärarna i deras vardagliga arbete och därigenom skapa en undervisning som i möjligaste mån är inkluderande, engagerande och meningsfull.
Mikael Högman
psykologstudent, lärarstudent och psykologassistent i elevhälsan