Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vad har vi att erbjuda en ungdom som säljer droger och tjänar 50 000 kronor per vecka? Praktikplats eller kontaktperson. Nej, nej, nej, det håller inte, skriver Filip Hallhagen.

Efterlyses: Alternativ till ett liv som kriminell

För att kunna erbjuda alternativa vägar för unga gängkriminella måste vi förstå deras drivkrafter; pengar, tjejer, status, möjligheten till en karriär och en livsstil. Utan sin kriminella identitet är de bara lågstatus, på alla tänkbara sätt, skriver Filip Hallhagen, socialsekreterare i Angered.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I det offentliga samtalet om gängkriminaliteten i våra förorter så pratas det mycket om att ”någon” ska göra något. Jag har arbetat som socialsekreterare för ungdomar i Angered i snart fem år och har en del annan erfarenhet av kriminalitet. Jag vill gärna dela med mig av lite funderingar.

Det läggs ofta mycket fokus på polisen och speciellt på antalet poliser. Polisen har naturligtvis en viktig roll att spela, framförallt vad gäller akuta situationer och är väl snarast att likna vid ett samhälles akutintag på ett sjukhus.

Den största förändringen i dessa utsatta områden under de senaste åren har varit hur droghandeln vuxit till helt nya proportioner. Det är ett resultat av flera faktorer, framförallt den minskade kontanthanteringen i samhället eftersom möjligheterna att anskaffa pengar genom exempelvis rån har minskat drastiskt. Droghandelns betydelse förklarar också delvis varför konflikter mellan kriminella grupperingar blivit vanligare, eller synligare. Pengar är kopplade till att ha kontroll över ett visst geografiskt område och sättet att uppnå och upprätthålla kontroll är genom våld.

Unga och känslostyrda

En annan förklaring till konflikterna är att många av dem som i dag säljer droger är mycket unga och därför även oförsiktiga och känslostyrda, tonårskonflikter kan snabbt spåra ur om de inblandade har tillgång till vapen. Organiseringen av droghandeln är i princip som vilket annat företag som helst, du börjar i botten som en utförare, sen jobbar du dig uppåt genom att visa att du har vad som krävs. Utifrån detta inser man snabbt att fler poliser och hårdare straff inte kommer nå dessa ungdomar. De som kan kopplas direkt till ett givet brott är för unga.

De låsta institutionerna är inte avskräckande för dessa ungdomar, de är en del i en kriminella fostran och ökar ungdomens status på gatan.

Tvångsomhändertaganden enligt LVU kommer inte heller innebära en lösning, även om tillämpningen av den lagstiftningen ibland är nödvändig som ett skademinimerande verktyg. De låsta institutionerna är inte avskräckande för dessa ungdomar, de är en del i en kriminella fostran och ökar ungdomens status på gatan samt hjälper i många fall till att knyta kontakter och sprida kunskap mellan kriminella ungdomar.

Måste förstå drivkrafterna

Vi måste förstå drivkrafterna för att kunna erbjuda en alternativ väg. Drivkrafterna är desamma som hos många unga pojkar; pengar, tjejer, status, möjligheten till en karriär och en livsstil. Vad är dessa ungdomar utan sin kriminella identitet? Lågstatus, på alla tänkbara sätt.

Vad har vi att erbjuda en ungdom som säljer droger och tjänar 50 000 kronor per vecka? Praktikplats eller kontaktperson. Nej, nej, nej, det håller inte. Vi måste bli bättre på att hitta sätt att konkurrera och vara en motvikt till den kriminella livsstilen. Det måste bli svårare att vara kriminell men det måste också bli lättare att inte vara det.

Om man försöker dra lärdom av dem som faktiskt valt en annan väg så är det individer som oftast hittat ett sätt att behålla sin höga status men på ett nytt sätt. Kanske de använder sina erfarenheter till att hjälpa andra, deras historia ger dem alltså respekt, kanske de blir duktiga inom kampsport, musik eller i affärsvärlden. Med rätt stöd är vad som helst möjligt. Men vem har ansvaret att erbjuda rätt stöd?

En del av det ansvaret vilar i dag på socialtjänsten. När jag hör vår statsminister uttala sig i SVT:s Veckans brott (13/2) om att det är fel med LVU i hemmet så blir jag mörkrädd. Detta är ett uttalande à la Trump som är helt taget ur luften. Socialtjänsten har en enorm utmaning framför sig, men det har ingenting att göra med LVU i hemmet, som är en vårdform som används i ett sista utslussningsskede tillbaka till en ungdoms familj.

Utmaningen handlar om tillit

Utmaningen som socialtjänsten har framför sig handlar snarare om tillit. Befolkningen i exempelvis Angered litar inte på socialtjänsten. Det är inte dit man som förälder vänder sig för att få hjälp när man har en ungdom man inte kan kontrollera där hemma. Våra kontakter med ungdomar har till 99 procent sin upprinnelse i att någon gjort en orosanmälan, exempelvis skolan. Jag börjar ofta mitt första möte med en ungdom med att förklara att socialtjänsten inte tvångsomhändertar hur som helst. Våra ungdomar uppfattar socialtjänsten som ett kontrollorgan och inte som en service.

Det behövs inga nya mirakellösningar, bara att vi blir bättre på det vi redan gör, och att vi är beredda att betala för det, för vi kommer bli tvungna att betala, på ett eller annat sätt.

Det är vi alla som varit med och skapat dessa parallella maktstrukturer. Jag tror inte befolkningen i dessa områden behöver speciella lösningar, utan bara samma utbud av samhällstjänster som alla andra. I avsaknad av en fungerande skola, en fungerande socialtjänst och en synlig polis så har nya grupper tagit plats. Grupper bestående av personer som bor i dessa områden, som pratar samma språk och förstår den världen. De står inte bara för droghandel utan har även verksamheter för ungdomar såväl som läxläsning. Om du hamnar i en konflikt med din granne kommer de att hjälpa dig att lösa den. De vill ha det lugnt och kontrollerat i sin stadsdel så att polisen inte ska ha anledning att komma dit.

Vart tog pengarna vägen?

Om vi stannar upp och funderar över socialtjänstens möjligheter att bidra till förändring. Vi vet redan varför socialtjänsten inte fungerar effektivt, det har både utretts och det har tillsatts pengar, men vart tog de pengarna vägen?

Socialtjänsten är i dag överöst med administrativa krav, och de blir fler för varje år som går. Eftersom socialsekreterarrollen därigenom blir ointressant för kvalificerade socialsekreterare så söker de sig vidare till andra typer av tjänster. I stället är det nyutexaminerade socionomer man måste anställa för att få in tillräckligt med personal. Yrket är generellt sett dåligt betalt med få karriärmöjligheter vilket gör att de flesta arbetar ett par år som längst för att sen byta jobb.

Antalet ungdomar och familjer man har aktuella på sin tjänst varierar mellan 25 och 30. Man kan inte bedriva ett kvalificerat förändringsarbete med 30 ungdomar samtidigt. Både pengar och resultat verkar fastna på vägen och de stora förlorarna är befolkningen i dessa områden. Så nej, det behövs inga nya mirakellösningar, bara att vi blir bättre på det vi redan gör, och att vi är beredda att betala för det, för vi kommer bli tvungna att betala, på ett eller annat sätt.

Filip Hallhagen

socialsekreterare i Angered