Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jasenko Selimović (L), Europaparlamentariker och en av dem som levde i Sarajevo under belägringen. Till höger Radovan Karadžić i rättssalen i Haag.

Domen i Haag krossar nationalismens myter

Livstidsdomen mot den före detta bosnienserbiske krigsförbrytaren Radovan Karadžić visar att den internationella rättvisan fungerar. Men det är ett misstag att tro att de ideologier som gjorde detta krig möjligt också är begravna, skriver Jasenko Selimović (L).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I dag (20/3) föll den slutliga domen mot den före detta bosnienserbiske ledaren, Radovan Karadžić. Han dömdes redan 2016 till 40 års fängelse för bland annat folkmord, brott mot mänskligheten samt brott mot krigets lagar i första instans av den internationella FN-tribunalen för före detta Jugoslavien, ICTY. Den fann honom skyldig för folkmord i Srebrenica samt förföljelse och utrotning av bosniaker och kroater i tjugo kommuner i Bosnien-Hercegovina.

Rätten dömde honom även för att ha varit en av de huvudansvariga för terror mot civilbefolkningen i Sarajevo och för att ha hållit personer ur FN:s fredsbevarande styrkor som gisslan.

Dagens utslag kullkastar i allt väsentligt Karadžićs överklagande och fastslår vad den första instansen kom fram till och skärper straffet till livstids fängelse. Därmed är fallet avgjort och dagens avgörande besked kan inte överklagas.

Domslutet är ingen överraskning men har ändå en väldig betydelse.

Domslutet är ingen överraskning men har ändå en väldig betydelse. Tillsammans med de andra tidigare avgjorda fallen i ICTY visar domen att den internationella rättvisan kan fungera. Haagtribunalen blir ihågkommen som den internationella instans som har lyckats åtala och döma krigsförbrytare på högsta nivå, och därmed gjort det svårare för framtida ledare att tro att de ostraffat kan begå skändligheter.

Den slår också fast den faktiska sanningen om vad som har hänt i Bosnien, en nödvändig sådan. Att veta hur många människor som dödats, på vilket sätt, med vilket vapen, hur långa knivens sår blev, hur kvinnor har våldtagits, hur fångarna torterats och civilbefolkningen plågats slår fast obestridliga fakta på vilka sanningen om kriget kan byggas. Dessa fakta är därför det bästa vaccinet mot förnekelse.

Domen ger också, så gott det går, en upprättelse åt Karadžićs offer. Många, inklusive mig, som genomlevt det Sarajevo som bombarderades på hans order kan känna en lättnad i att sanningen kommer fram. Därmed plöjer domen vägen till försoning.

Naturligtvis ökar domslutet till en början de etniska motsättningarna i Bosnien.

Naturligtvis ökar domslutet till en början de etniska motsättningarna i Bosnien. Den bosnienserbiske ledaren har redan i förväg anklagat Haagdomstolen för partiskhet, och fältet ligger vidöppet för ett gräl med förnekelseinslag och revisionistiska förtecken. Men det är endast den initiala effekten. I ett längre tidsperspektiv är alla dessa fällande domars tyngd tillräcklig för att krossa nationalisternas försök att underminera ICTY:s arbete. Utfallet bör därför ses både som en slutpunkt och som en början. En slutpunkt för de hemskheter som har utspelats på Balkan och en början på en ny process av närmande till EU.

Man ska inte göra misstaget att tro att de ideologier som har gjort detta krig möjligt är också begravna.

Därmed ska man inte göra misstaget att tro att de ideologier som har gjort detta krig möjligt är också begravna. Snarare tvärtom. Ideologierna som har bildat intellektuell inramning och försökt rättfärdiga de dåd för vilka Karadžić döms, lever än i dag och tyvärr i mycket starkare form. Nationalismen är på uppgång nästan överallt i Europa.

Likaså producerar den fortfarande en del extremister som inte nöjer sig med att endast prata och vinna röster. Nyligen hade vi ett terroristdåd i Christchurch på Nya Zeeland där minst 50 personer mördades i två moskéer av en beväpnad terrorist. På väg till moskén peppade mördaren sig med serbisk nationalistisk musik som hyllar den just i dag dömde Karadžić. I Pittsburgh, USA, i oktober förra året sköts minst 11 personer till döds i en av stadens synagogor. Deras ”brott” var att de var judar, på samma sätt som offrens ”brott ”i Christchurch, var att de var muslimer.

Och den norske högerextremisten Anders Behring Breivik sköt 2011 ihjäl 77 unga socialdemokrater på ön Utöya för att de, enligt honom, möjliggjorde invandringen och försvarade multikulturalismen. Vad vi ser är en uppgång av de föreställningar som utgjorde grunden för de jugoslaviska krigen. Det resulterar i samma polarisering som tyvärr pågår än idag och ibland även i samma radikalisering.

Problemet är att vi inte lärt oss av Balkan.

Problemet är att vi inte lärt oss av Balkan. Väldigt länge har Balkan omgärdats av fördomar och därmed var det lätt att tro att det som hände där inte hade med oss att göra, att det inte kunde hända här. Krigen förklarades vara ett resultat av ”sekellånga motsättningar” som exploderade när man lyfte på kommunismens lock. Det folkliga stödet för dessa idéer förklarades med att folket var en efterbliven kommunistisk massa som Milošević och Karadžić hypnotiserade med hjälp av teve-bilden pendlande framför ögonen.

Nationalismen på Balkan var inte en collateral damage från kommunismens fall, utan orsakades av exakt samma orsaker som nationalismen i dagens Europa får sin näring från.

Sanningen är mycket mer komplicerad än så. Miloševic och Karadžić var inte de sista diktatorerna av Ceausescutyp. De var de första ledarna för den nya nationalistiska tid vi lever i nu. De var inte efter sin tid – utan före. Nationalismen på Balkan var inte en collateral damage från kommunismens fall, utan orsakades av exakt samma orsaker som nationalismen i dagens Europa får sin näring från.

Därför kan de ideologier som gödde krigen på Balkan inte läggas till handlingarna i och med domen från Haag. Vi lever i dess spår. Skillnaden, och detta är den väsentliga skillnaden, är att demokratin förvandlar konflikterna till opinionssiffror. På Balkan var det omöjligt, därför blev det i stället krig. Men ideologierna som ligger till grund för dåtidens och dagens konflikter är de samma. En studie i hur Miloševic och Karadžić kom till makten säger därför väldigt mycket om hur sådana konflikter kan bekämpas idag.

Om ICTY:s arbete inte ska vara förgäves måste vi ta till oss dess slutsatser på ett bättre sätt.

Jugoslavienkrigets många offer och efterlevande har i och med domarna i Haag nu fått en slutpunkt. Att nationalismens uppgång i Europa skett samtidigt under alla de år förhandlingarna pågått i den holländska staden visar på risken med att se Haag som ett avslutat kapitel när det kommer an på hur vi ska förhålla oss till nationalism och den terrorism som ibland följer i dess spår. Om ICTY:s arbete inte ska vara förgäves måste vi ta till oss dess slutsatser på ett bättre sätt.

Jasenko Selimović (L)

Europaparlamentariker och en av dem som levde i Sarajevo under belägringen