Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hur väl rimmar det egentligen med att i 60 minuter få orera fritt om sina perspektiv och om berättelsen från den anklagades bänk – utan att få höra den andra parten, frågar debattören. Bild: SVT, pressbild
Hur väl rimmar det egentligen med att i 60 minuter få orera fritt om sina perspektiv och om berättelsen från den anklagades bänk – utan att få höra den andra parten, frågar debattören. Bild: SVT, pressbild

Dokumentären om Soran Ismail blir en megafon för misogyni

Publiceringar som dokumentären om Soran Ismail eller Göran Lambertz presskonferens är ett publicistiskt haveri, en megafon för misogyni och en sällan skådad uppvisning i ställningstagande för den anklagade. Är det här vad ett publicistiskt uppdrag innebär 2021? Att kvinnors röster tystas, frågar sig Nina Rung, kriminolog och expert på sexbrott.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I dagarna sänder SVT en dokumentär i två delar om Soran Ismails upplevelser av att vara ”oskyldig i lagens mening men dömd i allmänhetens ögon”, ”Persona non grata”. Det är sammanlagt 60 minuter där tittaren får följa honom från att det att han blev anmäld för flertalet våldtäkter, sexuella ofredanden, köp av sexuell tjänst och olaga hot då han upplevde att han inte hade något att leva för till att han åter ställer sig på en scen.

LÄS MER: SVT släpper dokumentär om Soran Ismail

Det har gått tre år sedan han blev anmäld av flera kvinnor för olika former av sexualbrott. Alla anmälningar har lagts ned i brist på bevis får vi veta. Ismail berättar i dokumentären att han har haft sex med hundratals personer, att han inte gjort något brottsligt, men att han och personer han haft sex med kanske inte haft samma ingång i sexet. Jag blir förbluffad. Inte bara för att Ismail mer eller mindre skryter om antalet sexpartners, koketterar med sexets innehåll (som att han kallat kvinnor ”hora”) och använt våld, utan också för att han så uppenbart fortfarande tre år senare inte kan se längre än till sin egen kuks längd, ursäkta uttrycket. Han undrar helt enkelt fortfarande ”hur han kunnat hamna här” utan att mer problematisera det faktum att han uppenbarligen agerat på sätt som fått flertalet kvinnor att anmäla honom för diverse sexualbrott. Och det slår mig hur olika vi ser på antalet anmälningar.

LÄS MER: Anna Björklund: Det är pinsamt med Sorans godhetsposer, nu som då

För någon vecka sedan var det åter SVT (och Expressen) som stod för ett publicistiskt haveri då den nyligen från häktet hemkomna Göran Lambertz höll en egenregisserad ”presskonferens” i sin trädgård. Han hade varit häktad för en misstänkt våldtäkt. En misstanke som inte kunde bevisas och därför lades ned. Presskonferensen sändes ut helt oredigerad där han tilläts bedyra sin oskuld, jovisst hade han kladdat som han gör på fyllan och visst var kvinnan som anmälde honom att betrakta som en extra-dotter, men han var helt oskyldig till den brottsliga handlingen.

Precis som Ismail undrade också Lambertz hur det kunde bli såhär. Kanske var det för den lögnaktiga fresterskan till kvinna som gjorde honom svag i både kött och ande. Den kvinna som också anmält våldtäkt vid två tillfällen tidigare vilket basunerades ut av försvaret som ett tydligt tecken på att hon ljög. Men Ismail då? Han blev ju anmäld av flertalet av varandra oberoende kvinnor, är inte han också då att anse som en icke-trovärdig person, precis som kvinnan som anmält utsatthet flera gånger? Varför får han inte ens svara på den frågan? Tänk ändå vad olika det kan vara det där med trovärdighet.

Ursäkterna går inte hem

Slående är att de här männen nog inte gör sig själva den tjänst de tror att de gör genom att tala ut. För trots att summan av metoo inte är kvinnors berättelser om utsatthet utan om mäns berättelser om oskuld så är tiden ute. Att bedyra sin oskuld genom att berätta om sitt kladdande, sitt tölpaktiga beteende, om tid som varit fylld av alkohol, droger och sjukligt sexuellt bekräftelsebehov är inte längre en berättelse som sväljs och glöms. Den tiden är trots allt förbi.

Både SVT och Expressen har hänvisat till allmänintresse och det publicistiska uppdraget. Så låt oss titta lite på det. Vad är det egentligen de menar?

Enligt Journalistförbundet ska publicister bland annat:

1. Ge mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

2. Noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.

3. Sträva efter att återge alla parters ståndpunkter.

Hur väl rimmar det egentligen med att i 60 minuter få orera fritt om sina perspektiv och om berättelsen från den anklagades bänk – utan att få höra den andra parten? De som anmält, de som menar att de utsatts för det grövsta sexualbrottet av alla – nämligen våldtäkt – förblir tysta eller starkt ifrågasatta? Är det här vad ett publicistiskt uppdrag innebär 2021? Att kvinnors röster tystas? Att anmälda män däremot ska ha rätt till bästa skärmtid där de fritt får ge sin syn på vad som hänt? Att konstatera att misstankarna lagts ned i brist på bevis, men inte upplysa om det faktum att endast tre till fem procent av alla våldtäktsanmälningar leder till en dom? Är det här straffet för att kvinnor än en gång orkade berätta under den globala revolutionen #metoo? En revolution som inneburit fler fällande domar gällande förtal mot de kvinnor som anmält våldtäkt än det inneburit åtal och dom för våldtäkterna.

Det här är en backlash utan dess like. Ett publicistiskt haveri, en megafon för misogyni och en sällan skådad uppvisning i ställningstagande för den anklagade.

Det här verkar alltså vara vad publicisterna försvarar med näbbar och klor, att anklagade män ska få möjlighet att bedriva ett eget försvar med tittaren som jury. Allt medan vi låter problemformuleringen handla mer om konsekvenser för anmälda män än om de kvinnor vars utsatthet ifrågasätts, vars integritet kränks och intentioner smutskastas. Det här är en backlash utan dess like. Ett publicistiskt haveri, en megafon för misogyni och en sällan skådad uppvisning i ställningstagande för den anklagade.

Nina Rung, kriminolog och expert på sexbrott

Fotnot: Enligt SVT har man sökt kvinnorna som polisanmälde Soran Ismail via deras målsägarbiträden. De har dock valt att inte återkomma eller medverka i dokumentären.