Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Högerns radikalisering däremot har inneburit att USA:s president ursäktat högerextremt våld och uppmuntrat sina anhängare att storma Kapitolium. När journalister talar om att problemet i USA är polarisering, så blir socialdemokrater som Bernie Sanders ett lika stort problem som QAnaon. Det är en fullständigt orimlig förklaring, skriver debattören. Bild: Manuel Balce Ceneta
Högerns radikalisering däremot har inneburit att USA:s president ursäktat högerextremt våld och uppmuntrat sina anhängare att storma Kapitolium. När journalister talar om att problemet i USA är polarisering, så blir socialdemokrater som Bernie Sanders ett lika stort problem som QAnaon. Det är en fullständigt orimlig förklaring, skriver debattören. Bild: Manuel Balce Ceneta

Det ni så gärna kallar polarisering är egentligen högerns radikalisering

Polarisering har kommit att bli en populär förklaringsmodell för alla typer av samhällsproblem. Nationalister och konservativa gömmer sig bakom påstådd polarisering för att undvika kritik mot kontroversiella förslag, som försämrad aborträtt eller stöd till Donald Trump. Kritik avfärdas som polarisering från vänsterhåll och när journalister inte förmår skilja mellan konspirationsteorier och fakta så väljer de att tillskriva båda sidorna i en konflikt lika stor vikt och kalla det polarisering, skriver Victor Pressfeldt, doktorand i historia.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Polarisering har den senaste tiden seglat upp som något av ett modeord bland journalister och politiker. Allt från stormningen av Kapitolium i Washington till grundläggande problem i det svenska samhället diskuteras nu som en konsekvens av polarisering. SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Youcefi gick efter stormningen av Capitolium så långt som att, på Twitter, förklara att det var polariseringen som tog livet av polismannen utanför kongressen. Den polisman som de uppjagade Trumpannhängarna slog ihjäl med en brandsläckare.

I SVT:s Agenda-studion fick han medhåll av sina kollegor: det grundläggande problemet vi ser är polarisering. Även om journalisterna på SVT självklart är medvetna om att det fysiska våldet dödade polismannen, så följer argumentationen en logik där meningsskiljaktigheter antas vara problematiska och rentutav farliga. Grundläggande samhällsproblem förklaras från ledande journalister, exempelvis på Sveriges Television, med att människor inte lyssnar tillräckligt på varandra och att det som saknas är förståelse för varandras argument. Vilka argumenten än är.

Drivit nyliberal politik

Problematiskt med resonemang om polarisering är att vänstern snarast har blivit allt mindre radikal, åtminstone i Sverige. Tidigare revolutionära eller antikapitalistiska partier är idag i allt väsentligt socialdemokratiska eller socialliberala. Andra har helt försvunnit. Samtidigt har socialdemokrater, konservativa och liberaler sedan åttio- och nittiotalen i stort sett drivit samma typ av nyliberal politik där åtstramningar, skattesänkning och marknadslösningar setts som svar på i stort sett alla problem. De enorma klassklyftor som delvis byggdes bort under efterkrigstiden har som en konsekvens kommit tillbaka. Många väljare har desillusionerats av de små skillnaderna mellan de stora politiska maktblocken. Trots stundtals hårda debatter, som åtminstone i media skapat en bild av stora skillnader, eller politisk polarisering, har det spelat relativt liten roll vilket parti man röstat på. Om de senaste tjugo årens politik utmärks av någonting så är det en historiskt låg grad av politiska motsättningar. Av nästan obefintlig polarisering sett till konkreta, politiska skiljelinjer.

Blivit en lockelse

För de som på grund av den aktivt förda politiken sett sin vardag all dystrare och sina framtidsutsikter allt mer osäkra har frustrationen ökat och auktoritära högerpartier har för många blivit en lockelse. I USA gav Trump en röst åt allt mer bortglömda småstadsväljare. I Sverige har Sverigedemokraterna fyllt en liknande roll. Detta trots att den nationalistiska högern i grunden inte representerar en annan sorts ekonomisk politik än den som redan förts, men den presenterar tydliga syndabockar för samhällsproblemen. Invandrare och främlingar. Vi har alltså förmodligen sett en radikalisering åt höger på grund av obefintliga politiska motsättningar i ekonomisk politik mellan borgerliga och socialdemokratiska alternativ. Snarare än en polarisering går det att tala om en högerförskjutning av hela det politiska spektrumet. Åtminstone i Sverige.

Nationalister och konservativa gömmer sig bakom påstådd polarisering för att undvika kritik mot kontroversiella förslag, som försämrad aborträtt eller stöd till Donald Trump

I USA har vi även fått se en allt starkare socialistisk vänster; såväl en utomparlamentarisk som en socialdemokratisk som vunnit mark inom det Demokratiska partiet. I ett land som i modern historia styrts och dominerats av två borgerliga partier, Demokraterna och Republikanerna, kan det ses som en hälsosam utveckling. Högerns radikalisering däremot har inneburit att USA:s president ursäktat högerextremt våld och uppmuntrat sina anhängare att storma Kapitolium. När journalister talar om att problemet i USA är polarisering, så blir socialdemokrater som Bernie Sanders ett lika stort problem som QAnaon. Det är en fullständigt orimlig förklaring.

Kritik avfärdas som polarisering

I Sverige har också såväl konservativa som liberaler allt mer börjat använda tal om polarisering för att diskutera ideologi och kontroversiella sakfrågor. För liberaler har idén om polarisering som roten till samhällsproblem blivit bekväm när man inte vill ta itu med hur den egna politiken, som kan ha drivit frustrerade väljare in i den yttersta högern. Nationalister och konservativa gömmer sig bakom påstådd polarisering för att undvika kritik mot kontroversiella förslag, som försämrad aborträtt eller stöd till Donald Trump. Kritik avfärdas som polarisering från vänsterhåll. Bland journalister tycks polariseringsvinkeln fungera utmärkt när man själva inte förmår ta ställning mellan konspirationsteorier och verklighet.

Victor Pressfeldt, doktorand i historia