Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Magnus Norell, Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy, Washington DCSenior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy, Bryssel,. Aktuell med boken: En personlig Resa.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det måste få konsekvenser att ha deltagit i IS terror

Den nuvarande svenska policyn kring de IS-terrorister som återvänder är ingen policy utan enbart ett försök att ducka från ansvar och hoppas att problemet, så att säga försvinner av sig själv, skriver terrorforskare Magnus Norell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Spridningen på åsikter i frågan om de så kallade ”återvändarna” som frivilligt åkt till Syrien och Irak för att slåss med Islamiska Staten (IS) och andra militanta islamister, är stor. Från de som argumenterar för att ta ifrån dessa individer medborgarskapet till de som menar att Sverige bör öka stödet till dem som återvänder. Det sistnämnda illustrerat av Jonna Sima i Aftonbladet i veckan som gick.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I dag finns ingen gemensam policy hos EU, och det lär knappast bli någon heller med tanke på frågans komplexitet.

Den diskussionen finns bland alla de länder som fått se frivilliga ge sig av till IS och i dag finns ingen gemensam policy hos EU, och det lär knappast bli någon heller med tanke på frågans komplexitet.

Storbritannien har i några fall tagit ifrån individer det brittiska medborgarskapet, men enbart i fall där dessa även har ett annat medborgarskap. Att göra någon statslös är ingen egentlig lösning, eftersom det bara vältrar över problemet på dem som för närvarande håller dessa personer fångna, främst de syriska kurderna.

Frankrike har beslutat att ta hem de franska medborgare som sitter fångna hos Syrian Defence Forces (SDF) men med avsikten att undersöka och ställa dem inför rätta. Bevisföringen lär dock inte bli lätt och det återstår att se vad som händer i slutändan.

I Belgien är frågan om ”återvändarna” under juridisk prövning och i en del fall sitter européer fast hos irakiska och syriska myndigheter.

Det är ett djupt ansvarslöst förhållningssätt, som dessutom fråntar vuxna individer ansvaret för sina egna liv, men samtidigt lockande för politiker som därmed slipper jobbiga frågor och svåra beslut.

Men i Sverige passar vi i frågan, och det är delvis i den traditionen Jonna Simas artikel ska ses. Hon företräder även en annan ”svensk” syn på brottslingar som snarast betraktar dem som begår brott som drabbade av ett virus. De är offer som inte själva har något egentligt ansvar för vad de gör, utan bör hjälpas tillbaka in i det svenska samhället.

Det är inte heller någon ny diskussion, men det är ett djupt ansvarslöst förhållningssätt, som dessutom fråntar vuxna individer ansvaret för sina egna liv, men samtidigt lockande för politiker som därmed slipper jobbiga frågor och svåra beslut.

Jag har på dessa sidor (GP 18/10/18) visat på de osunda och destruktiva paralleller det officiella Sverige visade prov på gällande de SS-frivilliga som återvände efter Andra världskriget (en smäll på fingrarna i de få fall som något överhuvudtaget hände), och den nuvarande regeringens ovilja att robust hantera en liknande problematik i dag.

Vi har dessvärre en fallenhet för att förtränga och gå vidare som om ingenting särskilt har inträffat.

Vi har dessvärre en fallenhet för att förtränga och gå vidare som om ingenting särskilt har inträffat. Till det kan läggas regeringens tydliga kräftgång när det gäller att stänga glappet mellan vår terrorlagstiftning och övriga EU-länders.

Så vad göra?

Det borde kanske inte vara så svårt för ett land som brukar brösta sig som en humanitär stormakt. Det borde vara självklart att kraftigt markera mot individer som frivilligt ställt upp på något som, även historiskt, måste betecknas som en av de värsta regimer som sett dagens ljus.

En sådan markering kan ske på två sätt; Sverige kan ta ifrån någon ett medborgarskap, men det är i sin förlängning ett trubbigt vapen. Vi kan också helt enkelt förbjuda dessa individer från att återvända, med hänvisning till att de utgör ett säkerhetshot (vilket har fog för sig) och låta de länder (Syrien och Irak) eller de syriska kurderna, där dessa individer nu befinner sig, besluta om deras framtid.

Vi kan också ta hem dem och börja utreda eventuella brott. Det kommer, som jag sade, att bli mycket svårt att bevisa, men det bör i sammanhanget inte spela någon roll och under tiden får de sitta häktade, eller på annat sätt fråntas sin rörelsefrihet.

Den signal detta beteende sänder ut är att ett medvetet val att stödja en regim som IS, i praktiken inte får några konsekvenser alls. Är det verkligen vad Sverige vill stå för?

Den nuvarande policyn är ingen policy utan enbart ett försök att ducka från ansvar och hoppas att problemet, så att säga försvinner av sig själv. Den signal detta beteende sänder ut är att ett medvetet val att stödja en regim som IS, i praktiken inte får några konsekvenser alls. Är det verkligen vad Sverige vill stå för?

Magnus Norell

Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy, Washington DC

Senior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy, Bryssel

Aktuell med boken: En personlig Resa