Trots att regimen genom sitt desinformationsnätverk försöker presentera en bild av normalitet, kvarstår upproret bland vanliga iranier. Dessutom har landets ekonomiska och sociala situation förvärrats under de senaste månaderna, och alla tecken tyder på att protester kan återuppstå när som helst. Det internationella samfundet har inte råd att misslyckas med att förstå de grundläggande politiska faktorer som driver folkets törst efter regimskifte.
När nästa uppror bryter ut i Iran kommer det att bli svårare än någonsin för omvärlden att ignorera att det iranska folket strävar efter ett regimskifte. Tyvärr har dock många västerländska beslutsfattare varit benägna att göra just detta, antingen av en önskan att bevara redan existerande ekonomiska förbindelser med diktaturen eller helt enkelt av rädsla för att direkt konfrontera regimen.
Ökade protester
Naturligtvis har det internationella samfundet haft gott om tid att ägna sig åt dessa frågor. Protester i Iran har ökat i både omfattning och intensitet sedan 2017, tack vare ekonomiska kriser och att oppositionsrörelsen har blivit alltmer organiserad och modig. För att konfrontera och slutligen störta en så brutal regim och dess ökända revolutionsgarde IRGC bör man ha ett nätverk av organiserade män och kvinnor på gatorna i Iran som är beredda att offra sig för att bemöta regimens repressiva styrkor.
Folkets Mojahedins ”motståndsenheter” är de enda som är kapabla att axla den här uppgiften. Dessutom visar Maryam Rajavi NCRI:s president och hennes 10-punkt plan för ett demokratiskt och sekulärt Iran vart man är på väg. Den prodemokratiska oppositionsgruppen spelade en nyckelroll i revolutionen som avsatte Shahen Mohammad Reza Pahlavi 1979.
När västvärlden anpassar sig till nya verkligheter i Iran har frågan om vad framtiden har att erbjuda blivit alltmer komplicerad. Detta är särskilt fallet med marginalfigurer som har varit till stor del obetydliga i åratal och ger en bild av sig att vara trovärdiga regimmotståndare. Den främste bland dem är Reza Pahlavi, son till den avsatte Shahen.
Detta är särskilt fallet med marginalfigurer som har varit till stor del obetydliga i åratal och ger en bild av sig att vara trovärdiga regimmotståndare
Trots alla grymheter under det religiösa tyranniet, skulle det vara ett misstag att dra slutsatsen att det var en mer human eller tolerant era under Shahen, eller en som iranierna vill återvända till. 1979 års revolution var en genuin folklig revolt motiverad av år av ackumulerad bitterhet över shahens korruption och förtryck.
I själva verket har Reza Pahlavi inte visat någon benägenhet att ta avstånd från eller öppet redogöra för omfattningen av sin fars ekonomiska missgärningar. Han har aldrig erkänt något av brotten som begåtts av shahens ökända hemliga polis, SAVAK, och ännu mindre avfärdat dem samtidigt som han positionerat sig själv som en legitim utmanare att leda landet efter nästa revolution. Hans pågående försvar av dessa aspekter i kombination med en regressiv vision gör att västerländska tankeledare inte kan ta honom på allvar.
Avfärdar diktatur
Som framgår av klipp på sociala medier och ögonvittnesskildringar har invånare i praktiskt taget alla iranska städer, från Teheran, till kurddominerade områden och Baluchestan skanderat ”Död åt förtryckaren, varken Shahen eller storayatollan” och ”Nej till monarki, nej till religiöst tyranni, för Demokrati och Jämlikhet”, för att göra det klart att de avvisar diktatur i alla former och inte kommer att acceptera något annat än frihet och demokrati.
Mitt i en alltmer brådskande diskussion om Irans framtid måste beslutsfattare och journalister bestämma vems röster som ska förstärkas och vems röster de ska ignorera. Iranier som kämpar för frihet har redan gjort detta val och gjort det klart att de strävar efter demokrati, inte en återgång till monarkin.
Abdolnaser Sadidi, människorättsaktivist