Klimatförändringarna går nu allt snabbare. Kunskapen om vad som pågår blir allt mer fullständig. Och budskapen om vad som kan och måste göras blir allt mer frustrerade. Det är helt enkelt inte längre sannolikt att vi klarar 1,5-gradersmålet även om en forskningsrapport tidigare i år konstaterade att det inte är helt omöjligt. Inte heller 2-gradersmålet kommer att uppnås om inga drastiska förändringar äger rum i de utsläppsbanor som nu för planeten mot 3-4 graders uppvärmning redan före sekelskiftet. Är det då Aniaras budskap som gäller?
Accelererande process
Vi rusar nu mot ett läge med koldioxidhalter och temperaturer som inte förekommit på 3-5 miljoner år. Skillnaden är att nu sker förändringarna snabbare och är människoskapade. Då steg havsytan med 10-20 meter. Hur det blir nu kan vi inte veta, men vi kan notera dels att ökningstakten på havsnivåhöjningarna ökat under senare år.
Häromdagen visade en forskningsrapport att delar av sydvästra Grönland smälter fyra gånger så snabbt som tidigare uppskattats. Och förra året kunde vi i flera studier läsa att de enorma isarna på Västantarktis är långt mindre stabila än vad man tidigare trott. Det är således knappast något tecken på överdriven oro att ta höjd för de havsnivåhöjningar som amerikanska motsvarigheten till SMHI – NOAA – varnar för, nämligen 2 – 2,5 meter under detta sekel.
En bister sanning
Några tecken på att planetförstörelsen skulle avta finns inte. Förra året ökade de globala koldioxidutsläppen med rekordhöga 2,7 procent till ny all time high. Även om koluppvärmningen stagnerar ökar bland annat användningen av olja och gas till flyg och biltrafik.
Den bistra sanningen är att mänskligheten inte har någon som helst erfarenhet av konsekvenserna av de klimatförändringar vi nu rusar mot. Vi kommer att få fler och kraftigare hetvågor, torrperioder, skyfall och stormoväder än tidigare. Människor kommer att avlida, konflikter tillta och migrationen att explodera.
Ännu inte ristat i sten
Detta framtidsscenario är dock inte i sina detaljer ristat i sten. Hoppet är inte ute. Det är fortfarande sannolikt möjligt att vända utvecklingen genom att mycket snabbt reducera utsläppen av växthusgaser innan planeten passerar en tipping point där klimatförändringarna blir självförstärkande. Vi har ett par år på oss att börja vända utsläppskurvan nedåt och kanske ytterligare ett decennium att halvera utsläppen. I mitten av seklet, senast, måste vi ha uppnått ett fossilfritt samhälle. I praktiken innebär det en årlig genomsnittlig utsläppsreduktion ”rakt av” på sju procent – med början nu.
Kampen mot klimatförändringarna representerar helt enkelt – om den ska bli lyckosam – slutet för nyliberalismen
Hela denna omställning är tekniskt möjlig att inleda utan fördröjning. Efter decennier av forskning och kunskapsutveckling vet vi vad vi behöver veta. Mycket behöver vi lära oss – men det kan ske under resans gång. De stora problemen finns i våra institutioner, i våra föreställningar, och i hur vi organiserat arbete och liv. Det gäller vår syn på tid, på rörlighet, på materiell konsumtion och på välfärd. Samhället är helt enkelt inlåst i fossilbaserade utvecklingsbanor som är svåra att ta sig ur.
Liknar en krigsekonomi
Vi måste nu mycket snabbt gira bort från den katastrofkurs vi styr på. I min bok Klimatet och omställningen (Borea bokförlag, 2018) menar jag att det är dags inte bara att återupprätta en stark stat – en synlig hand – som tar itu med det gigantiska marknadsmisslyckande som klimatförändringarna representerar. Jag menar också att läget motiverar en omställning och mobilisering som påminner om en krigsekonomi.
Det är dags att återupprätta en stark stat – en synlig hand – som tar itu med det gigantiska marknadsmisslyckande som klimatförändringarna representerar.
Kampen mot klimatförändringarna representerar helt enkelt – om den ska bli lyckosam – slutet för nyliberalismen. Och den måste bedrivas på alla plan där människan är närvarande men på ett sätt som ger acceptans av de många. Omställningspolitiken kan inte lägga den tyngsta bördan på de fattigaste och mest utsatta. Vägen till fossilfrihet måste således omgärdas av en tydlig och kraftfull välfärdspolitik.
Kräver snabbt agerande
Det globala klimatläget gränsar till det hopplösa. I synnerhet om man också tar hänsyn till att det tar tid för initiativen att sprida sig över världen; och att det internationella klimatarbetet gått i stå. Ändå vore det förödande att inte göra en kraftfull klimatsatsning. Vi måste göra den för att kunna svara på våra barns kritik, för att ge dem en chans och för att rädda oss från kulturellt sönderfall.
Ett samhälle utan hopp rasar samman. Ju snabbare och kraftfullare vi kan ta itu med att skapa ett postfossilt välfärdssamhälle desto mindre resurser behöver vi lägga på alla de krisåtgärder som kommer att växa lavinartat till följd av den planetförstörelse vi nu ägnar oss åt.
Det samhälle vi bygger upp kommer att se annorlunda ut: en modernitet utan kol och olja, hetare och med mycket kaos till följd av de skador vi redan vållat. Den stora räddningsaktionen för att skapa ett drägligt liv för våra barn har dock ännu chans att bli lyckosam på tvågradersnivån. Men den brådskar.
Staffan Laestadius
professor emeritus industriell utveckling vid KTH i Stockholm, senior rådgivare vid oberoende tankesmedjan Global Utmaning. Författare till boken ”Klimatet och omställningen” (Borea bokförlag, 2018).