En allt större del utförs av väldigt unga gärningsmän. Det är ett monumentalt samhälleligt misslyckande att barn som växer upp i Sverige blir mördare i högstadieåldern. Här finns ett tungt politiskt ansvar som löper över parti- och blockgränserna. Det viktiga är dock inte att fördela skuld, utan att finna lösningar.
Regeringens budgetsatsning på rättsväsendet är välkommen. Likaså det lagstiftningsarbete (varav mycket initierades under den förra regeringen) som är ägnat att skärpa de brottsbekämpande verktygen (exempelvis preventiva tvångsmedel) och att slå mot den kriminella ekonomin.
Det faktum att nya barn kontinuerligt dras in i att begå grova brott visar dock att det krävs betydligt mer handlingskraft vad gäller det brottsförebyggande arbetet. De som nu lockas eller tvingas in i gängkriminaliteten är barn som vi har misslyckats med att hjälpa under år av varningstecken och oro. Kunskapen finns ofta sedan de är små, men åtgärderna uteblir eller brister.
Redan vid födseln
Samhället behöver fånga upp de här barnen och deras vårdnadshavare så tidigt som möjligt, helst redan vid födseln. Sen krävs att ett nätverk av yrkespersoner är närvarande, ger stöd och bygger förtroende. För mindre barn handlar det om barnavårdscentraler (BVC), familjerådgivare, förskola, och vid behov insatser från socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Vi vet att ju tidigare stödet sätts in, desto effektivare blir det.
När barnen är gamla nog att själva uppvisa en begynnande kriminell identitet är det ännu viktigare att familjerna erbjuds massivt stöd. Här krävs en strukturerad, lokal samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet för att få en bild av behoven och för att kunna samverka kring konstruktiva åtgärder. Helst tillsammans med familjen, men om nödvändigt genom omhändertaganden. Om rätt hjälp sätts in när ett barn är tio år är möjligheterna enormt mycket större att vända en negativ utveckling än om det görs när barnet är 15.
Samma modell av samverkan kan också vara avgörande för att identifiera, fånga upp och placera en tonåring innan denne skjuter någon eller själv blir mördad. Det förebyggande arbetet är alltså inte bara viktigt på sikt, utan även allt mer centralt för att förhindra våld i det akuta skedet. Och behovet av att ha nätverk av vuxna som i tid ser och agerar när ett barn är på väg in i kriminalitet har aldrig varit större.
Det förebyggande arbetet är alltså inte bara viktigt på sikt, utan även allt mer centralt för att förhindra våld i det akuta skedet
Ansvaret för de förebyggande åtgärderna ligger på kommunerna. Regeringen behöver dock ge rätt förutsättningar, i stället för att återigen skära ner på statsbidragen. De kraftiga nedskärningarna på välfärden i budgeten gör det i stället allt svårare att hålla en bemanning i skola, socialtjänst, fritidsverksamhet och BUP som är ägnad att fånga upp barn tidigt och ge dem rätt hjälp. Det ökar inte bara risken för kriminalitet, utan även för skolmisslyckanden, psykisk ohälsa, arbetslöshet och utanförskap i allmänhet.
Vi måste se till att alla barn växer upp med rätt förutsättningar att lyckas. Det kräver inte bara riktade förebyggande åtgärder, vi behöver bryta segregationen och skapa ett samhälle som håller ihop. Där alla stadsdelar är trygga, alla skolor är bra, allas föräldrar har tillgång till arbetsmarknaden och alla känner sig inkluderade och delaktiga. Här riskerar regeringens politik med visitationszoner och vräkning av familjer snarare att bryta ner den tillit mellan stat och medborgare som vi behöver bygga upp.
Räcker inte
Regeringen har i veckan samlat rådet mot organiserad brottslighet och då även kallat till sig myndigheter som är kopplade mot det brottsförebyggande arbetet. Det är bra, men det räcker inte. Det krävs även att man är beredd att backa upp ord med budgetmedel. Det görs förvisso en riktad satsning på 80 miljoner på det förebyggande arbetet nästa år, men den är grovt otillräcklig och kan sättas i relation till den svindlande 80 gånger större satsningen man gör på att öka koldioxidutsläppen genom sänkta bensin- och dieselskatter.
Polisförbundet efterlyste i våras en kriskommission. Vi är många som alltjämt är redo att samlas för att bidra, inte minst genom att tydliggöra vikten av väldigt mycket större satsningar på det förebyggande arbetet.
Det är inte bara en nödvändighet i det akuta skedet för att bromsa rekryteringen av allt yngre barn till extremt grova våldsbrott. I motsats till att betala för att göra miljöskadliga utsläpp billigare så vore det även pengar som på sikt skulle ge mångdubbelt tillbaka till samhället.
Martin Marmgren (MP)