Det är lätt att bli rent emotionellt provocerad av människor som Erik Bengtzboe (M). Men det finns även en annan sida av saken, som oftast dränks under etisk indignation.
För mycket länge sedan, under min tid som värnpliktig, brukade vår kompanichef alltid säga att det krävs många vita flörtkulor för att väga upp ett svart bowlingklot. Erik Bengtzboe är varken den första eller den sista i raden av politiker som ertappas med händerna i syltburken, dock är han ett lysande exempel på vad jag inte kan låta bli att kalla för det dubbla svarta bowlingklotet.
Omdömet är allt
För en folkvald representant är omdömet allt. Partier drar till sig väljare med hjälp av ideologi och sakfrågor, men enskilda politikers främsta (och enda egentliga) tillgång under partiparaplyet är partiledningens och väljarnas förtroende för deras individuella omdöme. Ju högre upp i hierarkin, desto större ansvar. Riksdagen är väldigt högt upp. Krav på omdöme i paritet därefter.
Partier drar till sig väljare med hjälp av ideologi och sakfrågor, men enskilda politikers främsta (och enda egentliga) tillgång under partiparaplyet är partiledningens och väljarnas förtroende för deras individuella omdöme.
Att medvetet fuska sig till bidrag när man samtidigt innehar en riksdagsplats är ur både ett moraliskt och ett rent pragmatiskt perspektiv att begå omsorgsfull politisk harakiri. Att väga chansen att stjäla en relativt liten summa pengar från de personer man företräder mot hela sin framtida karriär, för att sedan bestämma sig för att det är en bra idé och helt sonika sätta igång med tjuveriet är helt ofattbart. Den brist på just omdöme som därmed blir uppenbar är totalt oförlåtlig i en bransch där förtroende för detsamma som sagt är enda gångbara kapital.
Två tunga, svarta bowlingklot, således.
Flörtkulorna räcker inte
Det blir dessutom inte bättre av att väldokumenterat kasta sten i glashus. Erik Bengtzboe hävdar att han kommer jobba stenhårt på att återuppbygga sina glasväggar. Det kommer kosta fler vita flörtkulor än han rimligen kan skrapa ihop. Det får mig dessutom att tänka på ett talesätt på temat stenar. För den som är utan synd kan definitivt kasta sten och bör i vissa situationer så också göra. Det är en av de många fördelarna med att ha ett gott omdöme och inte fuska: att kunna kasta sten.
Den här texten är avsedd som en sådan.
Jag håller inte med dem som hävdar att Bengtzboe personifierar moderat moral. Bengtzboe personifierar Bengtzboeisk moral. Dock har partiledningen givetvis ett tungt ansvar i frågan. Jag röstade på Moderaterna i valet 2018 och jag har förtroende för partiets omdöme. Hur partiet väljer att värdera och eventuellt belöna lojalitet och arbetsinsats internt ska jag inte lägga mig i, men sitter Bengtzboe kvar i riksdagen på moderat mandat har jag allvarliga skäl till att omvärdera mitt förtroende.
Som sagt, omdömet är allt.
Daniel Ernstsson
sjöbefäl och författare