Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Det är inte snällt att vara kravlös – det är elakt

Hur kommer det sig att svenskar så ofta blandar ihop kravlöshet med snällhet? Sätten detta görs på förefaller närmast oändliga. Det görs på arbetsplatser, i sjukvården, på skolor och inom politiken. Med den närmast ikoniserade kravlösheten i Sverige blir alla förlorare, skriver psykiatern, författaren och debattören David Eberhard.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag har flera gånger skrivit om den sjukskrivningsepidemi som håller på att knäcka våra statsfinanser. Sjukskrivning är mycket sällan en bra behandlingsmetod och ändå blir allt fler sjukrivna i ett av världens, objektivt sett, friskaste länder. Det handlar delvis om kravlöshet. Att våra unga vuxna mår dåligt är en annan sida av samma mynt. Vi fjäskar för barnen som små, bara för att skapa orealistiska förväntningar på livet hos dem, som samhället sedan inte kan svara upp till. Detta syns sen i ökande psykisk ohälsa för unga, men också på många arbetsplatser där många nya arbetstagare i första hand frågar sig vad arbetet kan göra för dem i stället för att försöka bidra själva.

Det har nog heller inte undgått någon under senaste tiden att vi i vår iver att vara goda har skapat enorma integrationsproblem. Det är säkert en bra investering för framtiden att ta emot nya människor i landet, men kostnaden galopperar nu. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, konstaterade nyligen i en intervju att det är våra kommande pensionspengar som nu försvinner för att täcka kostnaderna. I och med att vi inte ställer några krav kommer en osannolikt stor andel av dem vi tar in i landet aldrig ut i arbete.

Det finns dock några ”seriösa” debattörer som avfärdar oron med att det bara kommer att kosta oss två pizzor och ett Netflixabonnemang per person. Det är nog tur att de som försöker göra sådana poänger inte arbetar som ekonomer. För oavsett på vilken nivå vi anser att vi ska vara med och hjälpa till globalt, så är kostnaden för vår obefintliga integration ett gigantiskt problem.

Godhet och ömkan

Människor som tagit sig hit via enorma strapatser och helt utan statliga bidrag borde inte ha problem att man ställer krav på dem. De vill sannolikt bidra mycket mer. I stället tycker staten synd om dem. Man bombarderar folk med godhet och ömkan.

I veckan som gick kunde man på olika håll läsa om flera händelser som visar hur flata vi är och hur lite respekt de som styr har för att de pengar de är satta att förvalta inte är deras egna utan faktiskt något som befolkningen lånat dem i uppdrag att hantera för allas bästa.

När vice ordförande i Turkiska riksförbundet skanderar ”Turken vaknar! De armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna. Död! Död! Död! Mina kära raskamrater! ” på Sergels Torg i Stockholm är det uppenbart att något inte bara är galet i denna förvirrade mans hjärna. Han står där som hög förtroendevald i en organisation som genom åren fått miljontals kronor i bidrag för att vuxna människor ska leka intresseklubb eller fritidsgård tillsammans. Egentligen bör vi tacka denne vettvilling. Hans spontana tal visade nämligen tydligt hur konstig denna ordning är.

Miljoner slösas bort

Turkiska riksförbundet är långt ifrån ensamma bidragstagare. Det är mångmiljonbelopp av hårt arbetande människors skattepengar som slösas bort på olika typer av liknande föreningar. En annan av alla dessa hobbyorganisationer är de patologiskt lättkränkta Afrosvenskarnas riksförbund. Svenska kommittén mot antisemitism har rapporterat om hur de sprider antisemitism genom att bjuda in kända antisemiter som bland annat spridit konspirationsteorin att judarna låg bakom 11 septemberattacken 2001. De är annars en organisation som gjort sig mest känd för att, genom sin roll i Centrum mot rasism, driva frågan om huruvida vissa glassar är rasistiska.

De ömma tår som denna typ av organisationer får statsbidrag för att skapa sprider sig även i andra delar av samhället. I en intellektuell miljö där allting är en kränkning tror sig gärna individen ha något att vinna på att vara ett offer. Det uppfattas då lätt som en elakhet att uppmana folk att själva aktivt försöka ta tag i sina liv. Men personer med ett svagt utgångsläge klarar sig inte bättre här än i många andra samhällen. Tvärtom. Svaga elever i skolan klarar sig sämre i dag än för femtio år sedan. Det finns naturligtvis många orsaker till det, men att man skulle ha bättre förutsättningar för ett bra liv om man antar en offerroll är minst sagt otroligt. Tvärtom visar psykiatrisk forskning att de som inte ser sig som offer, oavsett vilka trauma de varit med om, klarar sig bättre.

Alla förlorar

När stora grupper blir kränkta av allt sprider sig en oro för att göra fel. Därför vågar inte föräldrar vara föräldrar. När lärare får tillsägelser då de tillrättavisar barnen blir följden att mobbare kommer undan och lektioner urartar. Alla förlorar. Ytterligare en effekt av en närmast ikoniserad kravlöshet.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge.

Så sannolikt kommer inte den vice ordföranden i Turkiska riksförbundet att åtalas och dömas för hets till folkmord vilket vore rimligt. Vågar någon åklagare ta tag i frågan när det riskerar leda till att man blir uthängd som rasist? Rädslan för att trampa folk från andra kulturer på tårna är ju så stor att inte ens Institutionen för Vård och Omsorg (IVO) vågat sätta stopp för läkare som utför oskuldskontroller. Precis lika stor som rädslan för att påtala för människor att man har ett ansvar att ta tag i sitt eget liv och inte kan försörjas av staten (läs alla andra) om det inte föreligger extrema skäl för det.

Dessa rädslor gör människor passiva och ekonomin urholkas när samhället stagnerar och allt färre personer ska försörja fler och fler. Låt oss ändra på detta och sluta tro att det är snällt att vara kravlös. Det är elakt.

David Eberhard

psykiater, författare och debattör