Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Stefan Bennhage
Bild: Stefan Bennhage

Det är inte orättvist att lyfta fram briljanta elever

I dagarna är det skolavslutning för hundratusentals elever i Sverige. En flicka jag var musiklärare för spelade piano fantastiskt bra och jag ville att hon skulle spela på avslutningen. Det tyckte tyvärr inte alla. Alla kan ju inte spela piano så det var orättvist. Hur kan det vara orättvist att någon är bättre på något om den har ägnat tusentals timmar åt övning i det? skriver Helén Svensson, lärare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ett läsår som för många har inneburit hårt slit med studier, läxor och prov är till ända och ett välförtjänt sommarlov står för dörren. En del elever har gjort extraordinära prestationer under året, men hur bra är vi på att uppmärksamma detta? Är det accepterat att visa detta på en skolavslutning? Eller är det orättvist att en del lyckas bättre än andra?

I många andra länder är just skolavslutningen ett tillfälle att ge erkännande till elever som på något sätt har presterat utöver det förväntade eller som har en speciell talang i något. Stipendier kan delas ut, inte bara för utmärkta akademiska prestationer, utan också för prestationer i sport, estetiska ämnen eller engagemang i sociala aktiviteter.

Alla var med

I Sverige är detta tyvärr ovanligt. För ett antal år sedan när jag arbetade jag som musiklärare på en förortsskola hade jag ansvar för den musikaliska delen på sommaravslutningen, som skulle hållas på skolgården. Efter mycket möda och övande under lång tid hade jag fått ihop ett musikaliskt program med eleverna. Alla klasser skulle sjunga var sin sång. Alla fick vara med.

I en av klasserna i årskurs 2 fanns en flicka, som spelade piano på en mycket hög nivå. Vi kan kalla henne för Nathalie. Hon berättade för mig att hon varje dag, när hon kom hem från skolan, övade pianospel i två timmar, en timma före maten och en timma efter. Varje lördag gick hon dessutom på pianolektion med sin mormor inne i stan. Det var imponerade med vilken övertygelse och uthållighet hon ägnade sig åt sitt pianospel. Det var förstås också fantastiskt att höra henne spela avancerade klassiska stycken nästan i proffsklass. Såklart skulle hon spela på skolavslutningen, tyckte jag.

Om inte alla kan spela piano på en avancerad nivå, så ska ingen få göra det?

Detta tyckte tyvärr inte alla. Det var orättvist att en elev fick spela piano när inte de andra eleverna fick göra det. Alla kan ju inte spela piano, resonerade man. När programbladet för avslutningen var färdigt fanns hennes namn och programpunkt därför inte med. Var det rättvist? Om inte alla kan spela piano på en avancerad nivå, så ska ingen få göra det?

I dag talas det mycket om en likvärdig skola med betydelsen att alla elever ska erbjudas samma möjligheter till kunskap och bra utbildning. Det kan säkert alla skriva under på, men en del menar att sann rättvisa inte bara är lika möjligheter, utan också lika utfall. Det blir inte rättvist förrän alla presterar lika bra, förrän alla blir godkända. Detta är en orealistisk tanke. Hela skolsystemet verkar vara byggt på denna orimlighet och man är som besatt av att driva alla elever över godkäntgränsen.

Den egna ansträngningen

Ett helt maskineri som tar ofantligt med tid och resurser håller på med det. Men sällan talar man om vikten av den egna ansträngningen. Hur kan det vara orättvist att någon är bättre på något om den har ägnat tusentals timmar åt övning i det? Det var ingen annan elev på skolan som ägnade två timmar varje dag åt att öva på något instrument. Vari ligger då orättvisan? Lika möjligheter är viktigt, men lika utfall är inte rättvisa. Det är snarare likriktning. För varje människa är unik och hennes möjlighet att välja och förvalta sitt liv ger olika utfall, som inte går att styra över.

Hur gick det då för Nathalie, fick hon spela piano på avslutningen? Såklart såg jag till att programmet skrevs om och att hon fick spela. Hennes fantastiska pianotoner ekade över skolgården och mellan betonghusen och jag njöt – inta bara av klassisk musik på hög nivå, utan också för att det var en seger för människans storhet. En seger över trångsynthet och förminskning av människan, som med sina val och ansträngningar kan producera skönhet och konst bortom det rationella. Som kan göra kultur av natur och sätta spår och minnen som inte kan raders ut. All heder till sådana som Nathalie som genom sina ansträngningar och uppoffringar gör oss mer mänskliga och förskönar vår tillvaro. Det vore skam om det inte fick uppmärksammas.

Helén Svensson, lärare