Snart efter den islamiska revolutionens seger 1979 i Iran fick jag som ung kvinnlig skollärare order om att bära slöja. Hijaben blev påtvingad halva befolkningen för att markera kvinnors kyskhet och ärbarhet till skillnad från de omoraliskt lättklädda västerländska kvinnorna. Könsapartheid ingick i ”kulturrevolutionen” (enghelab farhangi) då man förvandlade religion till en totalitär politik. Översteprästens sanningsministerium sände moralkakor genom medierna om de muslimska kvinnornas överlägsenhet.
Miljoner kvinnor som protesterade mot slöjtvånget förlorade kampen medan miljoner andra höll tyst, valde underkastelsen och många anslöt sig till moralpolisen (Gashte Ershad). Deras uppgift blev att trakassera, fängsla och oskuldstesta sina olydiga systrar.
I dagens Iran fängslas kvinnor för slöjvägran men i svensk media är det nästan tyst om hijab-upproret. Kungliga Dramaten och H&M gör till och med reklam för den ”svenska hijaben” som kanske ses som en ”tygbit”, ett harmlöst utryck för mångfald. Med hjälp av Orwells nyspråk – där slaveriet heter frihet – omtolkas könssegregationens verktyg till ett ”feministiskt” modeplagg.
Könssegregation
Efter åratal av fruktlösa slöjdebatter trodde jag att jag inte längre kan bli upprörd över den svenska byråkratins ”goda vilja” som väljer att inte se de normer som döljer sig bakom ”tygbiten”. För så länge inte männen också bär slöja betyder den könssegregation, grunden till könsmaktsordningen. Att kvinnor dessutom anses vara lägre stående än män när de utesluts från prästämbetet är inget som statsfeministerna bryr sig om. Det gör inte heller demokratiministern, Alice Bah Kuhnke (MP), och hennes utredare professor Ulf Bjereld som efter nära två års ”utredning” kom fram till att krav på kvinnliga präster inte ingår i regeringens ”demokratikriterier”.
När ett samfund anser att kvinnokönet är oduglig för att axla den religiösa makten så får patriarkerna ändå sina pengar från den feministiska regeringen. Men bakom slöjan spökar flera kränkningar av mänskliga rättigheter, som ett nej till kärleksrelationer utan äktenskap, ett nej till samkönade relationer och ett nej till att kunna gifta sig med en ateist eller buddhist.
Moralpolisens förlängda arm
Att läsa GP:s granskning om slöjtvång i förskolan kändes som att vara tillbaka i mitt hemland som jag flydde ifrån. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att den svenska kommunala skolan och förskolan kan omvandlas till moralpolisens förlängda arm där man förbjuder flickorna att ta av slöjan. Det handlar om barn som kanske längtar efter att åtminstone på skolgården känna ”vinden i håret” (citat från Masih Alinejads bok ”The wind in my hair”). Det är ofattbart att en lärare i Sverige kan filma flickor i skolan för att skicka bevis till föräldrarna om att slöjan är på.
Kompakt tystnad
Jag kastar mig över nätet för att söka de åtgärder som borde stoppa slöjtvång och könsapartheidskulturers utbredning. Resultat; närmast obefintligt. Demokratiministern, diskrimineringsombudsmannen, barnombudsmannen, Rädda Barnen, Bris, med flera är tysta. Tystnaden bryts av utbildningsminister, Gustav Fridolin (MP), som säger sig vara upprörd över GP:s avslöjande men i stället för åtgärder ska han ”kontakta” Skolverket, som om de inte var medskyldiga till skandalen.
Bland politiker larmar två liberaler, som också är ”upprörda” och säger att slöjtvång är ”oacceptabelt” trots att de vet att det i verkligheten är precis tvärtom. Moderaternas talesperson, Elisabeth Svantesson, säger att ”det är olämpligt att barn på förskola har slöja” men när hennes parti satt vid makten vad gjorde de då? Civilminister Ardalan Shekarabi (S), som sitter vid makten i dag, säger att religiösa skolor ”ska bort”, i verkligheten är det tvärtom – de blir flera. Anders Ygeman (S) säger att SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, som delar ut statsbidrag till patriarkerna ”ska bort”, men i verkligheten är det tvärtom – deras budget har höjts.
Flera ledande politiker har uttalat sig mot förorternas moralpoliser vilka ropar ”hora” om kjolen är för kort. Ändå står regeringen handfallen inför dessa fattiga fotsoldater till moralvakter som agerar på uppdrag av gud och hans jordiska representanter. Och nu har till och med skolan blivit en del av moralpolisen.
Tomma ord
Teokratin har kört över demokratin, också i Sverige. Sedan hedersmordet på Fadime (2002) har vi lyssnat på några ”upprörda” politiker från maktens topp med samma resultat: ord, ord, ord, kloka ord, men i verkligheten ökar hedersförtrycket, som berör över hundratusen ungdomar.
Jag avslutar som vanligt. Snälla statsministern! Jag vädjar till dig: Agera! Börja med att introducera det sedan länge (1993) föreslagna samhällskontraktet med fokus på mänskliga rättigheter och avskaffa slöjan på barn i skolor under 18 år. Skolan är till för kritiskt tänkande, inte för tusenåriga kvinnofientliga dogmer. Agera nu, innan våra könssegregerade enklaver kräver rätten till egna domstolar. Och helst innan SD blir Sveriges största parti.
Maria Rashidi
kvinnorättsaktivist