Vilka är vi, djupast sett? När krisen slår till strippar omständigheterna av oss det ytliga, river undan fasaderna och blottlägger våra hjärtan. Därifrån jag står är det ingen särskilt vacker bild, just nu.
Kan vi verkligen inte bättre?
I Italien, över hela landet, samlas människor på sina balkonger klockan 18 varje dag för att sjunga opera, arior, nationalsången. Det är magiska tomtebloss av samhörighet, mod, styrka och rysningar. Hela landet enas under värdiga och spontana former. Man symboliserar samhörighet och solidaritet genom att visa för sig själva och varandra att man är i detta tillsammans.
"Jag" måste ha dasspapper
Gatorna ligger öde. Människor går bara ut för att handla mat eller gå på apoteket. Ingen dricker energidryck och kör Formel 1 genom avdelningen för dasspapper. Ingen köper upp ett lagret av värktabletter för egen del.
Det finns två blickar man kan ha på det som sker. Den ena blicken handlar om att med all kraft mobilisera så vi inte smittar människor som kan bli svårt sjuka eller dö av det här viruset. Den andra blicken handlar om att "jag" inte ska bli smittad , "jag" måste ha äckliga vita bönor hemma och "jag" måste ha dasspapper som räcker till midsommar.
Exakt samtidigt som svensk sjukvård skriker om att det fattas material för vården så roffar människor åt sig sjuka mängder Alvedon och ansiktsmasker för sitt eget bruk
De här dygnen har visat prov på en rätt obehaglig sida av den brutala individualism som kännetecknar Sverige. Det kanske allra mest beklagliga i detta är det hysteriska införskaffandet av mediciner, handsprit och ansiktsmasker. Exakt samtidigt som svensk sjukvård skriker om att det fattas material för vården så roffar människor åt sig sjuka mängder Alvedon och ansiktsmasker för sitt eget bruk.
"Jag" kommer före "oss". Jag och "mitt" kommer före "alla andra".
Det är ingen särskilt vacker bild av Sverige som målas upp just nu. Jag hoppas det är inledningen på en slags självrannsakan och jag hoppas vi kan bevisa att vi kan oändligt mycket bättre än så här. För jag vill ändå tro att vi är värdiga, solidariska medmänniskor som faktiskt tänker på andra innan vi tänker på oss själva, djupast sett.
Marcus Birro, författare