Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den goda rasismens ansikte

Exemplen radar upp sig på hur den vänsterrörelse som betraktar sig som förkämpar för social rättvisa tar sig rätten att ägna sig åt just sexistiska och rasistiska uttryck. Senast nu i pjäsen om Stampens rekonstruktion.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Just nu går pjäsen Tidningshuset som Gud glömde på Göteborgs stadsteater där rumänskfödda Alice Teodorescu, politisk redaktör på denna tidning, framställs som vampyr – en stereotyp i paritet med att framställa judar som ockrare eller romer som tjuvar.

Två saker i den här historien är typiska för samtidens identitetspolitiska konflikter.

Det ena är att debatten omedelbart slår in på ett sidospår om yttrandefrihet. ”Jag tror inte att hon vill att jag eller någon annan ska skrämmas till tystnad” skriver dramatikern Gertrud Larsson, i ett försåtligt svar till Alice Teodorescu (Expressen 27/9). I DN vill en krönikör dra paralleller till Muhammedteckningar som mötts med dödshot i namn av islamiska blasfemiförbud.

Därmed utgår man från att varje åsikt om ett verks kvalitet, varje tolkning av innebörden i ett konstnärligt uttryck, skulle vara en fråga om den juridiska rätten att tala fritt. En sådan syn på människans förhållande till konsten – i diskussioner om det konstnärliga uttryckets innebörd, dess möjliga tolkningar och konsekvenser – är löjeväckande. Som om man skulle säga: Vi kan inte prata om Strindbergs kvinnosyn i dag, för författaren har yttrandefrihet.

Det andra som är tidstypiskt i den här historien är hyckleriet.

För några år sedan var Teodorescu föremål för en annan satir, den gången i P3. Ett gäng programledare, annars noga med att visa att de hyser exakt rätt knippe identitetspolitiska värderingar (6/3), läser vad som skrivs om Teodorescu i en Flashbacktråd som dryper av sexism. Med den sexuella undertonen hånfullt markerad läser den kvinnliga programledaren: ”Hon får gärna teodoresca mig”.

Gapflabb i studion.

Detta är förstås inte ett isolerat svenskt fenomen. Särskilt från USA kommer nu otaliga exempel på att den vänsterrörelse som betraktar sig som förkämpar för social rättvisa tar sig rätten att ägna sig åt just sexistiska och rasistiska uttryck. För att ta ett exempel bland många: Under en ”dyke march” i Chicago i somras kastades tre lesbiska kvinnor ut – för att de bar judiska symboler. De judiska regnbågsflaggorna var en så kallad ”trigger” som kunde få andra att känna sig ”otrygga”.

Detta hyckleri är obegripligt, om man inte förstår den snedvridna matematik som styr identitetsvänsterns ställningstaganden. Allt är en funktion av över- och underordning, makt och vanmakt, nord och syd. Eller som Alexandra Pascalidou förklarade när hon i egenskap av programledare i P1 (2/2 2014) avfärdade Teodorescus argument angående diskriminering med: ”du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé”.

Så ser den goda rasismen och den goda sexismen ut.

Paulina Neuding

journalist och jurist