Den antirasistiska industrin överdriver rasismen för att tjäna pengar

Replik

2/3 Sverige är bland de länder som diskriminerar icke-vita mest på arbetsmarknaden

Många fenomen i samhället är omåttligt populära under en viss period i historien, för att sedan försvinna och inte göra något väsen av sig. Saker som disco. Folkets hus. Utsvängda jeans. Lite närmare i tiden ligger den svenska vurmen för att diskutera sådant som ”vithetsprivilegium”, en fluga som hade sin verkliga storhetsperiod under mitten av tiotalet, men som började avta kraftigt mot årtiondets slut. I en debattartikel här i Göteborgsposten gör dock Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare för Teskedsorden, ett tappert försök att hålla genren vid liv.

Två tankar i huvudet samtidigt

När man ska försöka förstå Sveriges förhållande till sådant som ”vithet” och rasism, måste man alltid hålla två motstridiga tankar i huvudet samtidigt. I den eviga kampen mot Sverigedemokraterna är argumentet ofta att Sverigedemokraterna – sitt namn till trots – är ett fundamentalt osvenskt parti, då de står för rasism och intolerans, medan Sverige är i den absoluta världstoppen vad gäller antirasism och tolerans.

Den andra tanken är att Sverige i själva verket är ett rasistiskt mardrömsland. Svenskarna förtrycker, trakasserar och idkar mikroagressioner mot var och envar, på inga andra grunder än att de ser annorlunda ut eller har ett svåruttalat efternamn. Sverige är ett unket och intolerant land, och ingen – förutom ett par modiga aktivister – vill tala om den utbredda svenska intoleransen, för värnandet av de egna vithetsprivilegierna går alltid först.

Väloljad industri

Varför måste då svensken manas till stolthet över sin tolerans i ena sekunden, bara för att påminnas om sin avgrundsdjupa främlingshat i nästa? Svaret är inte särskilt komplicerat, tyvärr. Antirasismen är idag en väloljad och lukrativ industri. Precis som den större välgörenhet- och biståndsbranschen samsas här saliga ideal och extremt cyniska materiella intressen.

En modern tänkare som skrivit mycket om detta är den amerikanska professorn Adolph Reed Jr; en av hans teser (mycket förenklat) är att i USA så gick ”svart politik” från att vara något så enkelt som att svarta faktiskt ägnade sig åt amerikansk politik på massbasis, till att bli en egen ”sorts” politik, något som välavlönade ombud – uttolkare av den autentiska svarta viljan – ägnade sig åt. Politik som på sin höjd fördes åt de som åsyftades, inte av dem. Med andra ord elitprojekt, från början till slut.

Just därför att den är en industri så måste den ha problem som den ständigt kan ta betalt för att lösa, och finns inte nog med problem, ja, då kommer problemen att uppfinnas.

I Sverige är situationen annorlunda på många sätt, men överlag är tendensen densamma. Afrosvenskarnas riksförbund har knappast någon större förankring hos de människor de påstås tala för. Men de klarar sig antagligen bra ändå, därför att poängen med förbundet är att praktisera antirasism, vilket i klartext är att syssla med projekt, och tigga pengar till dessa projekt. Andra exempel på sådana här "folkrörelser” är Pantrarna, Svenska black lives matter, Black coffee, om någon minns dem.

Jag skulle aldrig drömma om att förneka att Sverige har problem, även med främlingsfientlighet. Men den sortens antirasistiska industri som Teskedsorden tillhör är tyvärr en del av problemet, inte en del av lösningen. Just därför att den är en industri så måste den ha problem som den ständigt kan ta betalt för att lösa, och finns inte nog med problem, ja, då kommer problemen att uppfinnas. Havdelin nämner utbildningar i ”normkritik” som en hoppfull väg framåt för att göra Sverige mer tolerant. Vad hon inte nämner är vilken guldgruva den här sortens ”utbildningar” faktiskt är.

Tälja guld med smörkniv

Den svenska befolkningen är överlag okunnig om just hur lätt det är att tälja guld med smörkniv på deras skattepengars bekostnad, hur enkelt det är att få ut en hel månadslön för en vanlig arbetare bara på en enda föreläsning. Bakom den humanitära och självuppoffrande fasaden är välgörenhetsindustrin långt mer cynisk än vad dess företrädare vill låtsas om, och slöseriet med pengar som det livnär sig på är tyvärr enormt.

Det som gör hela situationen ännu mer tragisk är människor via skattesedeln måste betala för överdrivna fabler om hur onda de är!

I själva verket är Sverige ett av världens absolut mest toleranta och minst rasistiska länder. Den extrema polarisering vi ser i samhället i dag är egentligen inte svår att förstå. Att ”bovarna” börjar känna sig bittra över hur de behandlas är knappast konstigt, speciellt när det egentligen inte spelar någon roll vad de gör eller inte gör. För alldeles oavsett måste pengarna fortsätta flöda, ”kamperna” måste fortsätta.

Något ruttet med "civilsamhället"

Problemet med denna industri är att den överhuvudtaget inte kan bekämpa rasism, för den dagen rasismen skulle försvinna, skulle även industrins existensberättigande försvinna. Den dagen det sista barnet var räddat, skulle rädda barnens generalsekreterare inte längre kunna håva in nästan hundratusen kronor i månaden på att vara en osjälvisk eldsjäl. Det finns således något ruttet i grunden med det svenska ”civilsamhället” idag. Vill man åtgärda många av Sveriges andra problem idag så måste man kanske börja med att ändra på detta.

Tiotalets industriella antirasism, med sina generösa arvoden, sitt höga tonläge, och sin totala brist på någon autentisk koppling till de människor man sade sig tala för, är ett fenomen vars epok nu går mot sitt slut. Få kommer att sörja dess frånfälle.

Malcom Kyeyune, skribent