Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förbjud. Att man utnyttjar demokratiska rättigheter för att torgföra ett odemokratisk system är helt befängt och borde inte tillåtas, skriver Ingeborg Carlsson.

Demokratin är ständigt utsatt och måste försvaras av alla

För oss som upplevt nazismens illdåd på nära håll är det fullständigt ofattbart att till synes friska människor kan ställa upp och gå i parader för denna förbrytarideologi, skriver Ingeborg Carlsson som växte upp i Hitler-Tyskland.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag lyssnar på radion där Sverigedemokraterna just nu håller tal om ordning och reda i landet och mycket annat fördelaktigt som vanligt folk tycker om. Det är nästan för bra för att vara sant. Har jag inte hört det förut?

Ögonblickligen påminns jag om min första skoldag i Tyskland hösten 1942. En sträng fröken Wilke tog emot oss. Naturligtvis hade hon nazistpartiets partibok, annars hade hon inte fått lov att lära ut den nazistiska ideologin på rätt sätt. Allt läromaterial var anpassat till den nazistiska ideologin. Vår führer, Adolf Hitler, var idolen som alla måste avguda. Det var början på en total indoktrinering.

Genom roliga lekar fastnade budskapet och vi barn tyckte om det. Mina föräldrar var inte med i partiet. Far hade ett fritt yrke och slapp därmed partiboken. Det brutala var att man tog barnen mentalt från föräldrarna som inte vågade stoppa vår begeistring för allas säkerhets skull. Hitlers slagord ”har du ungdomen så har du framtiden”, besannades därmed.

Kriget i Ruhrområdet där vi bodde tog förödande former eftersom den tunga industrin med Krupps vapenfabriker låg där och dagligen bombades av de allierade. Skyddsrummen räckte inte till på långa vägar och alla hann inte komma in när larmet gick.

Lika illa var trycket människor emellan. Den hårda bevakningen gjorde att man inte längre visste om den man talade med var vän eller fiende. På grund av att far inte var partimedlem framkallade det särskild bevakning och misstro mot honom. Flera gånger blev han kallad till polisstationen för negativa uttalanden han påstods ha gjort.

Delade hus med Gestapo

Ett stort bombanfall, våren 1943 i vårt kvarter där skolan låg, gjorde att far tog initiativet att söka skydd för oss i det nyligen införlivade Sudettyskland. För partimedlemmar ordnades så kallade mor- och barntransporter till lugnare platser. Resan dit tog flera dagar eftersom mycket av järnvägsnätet var skadat. När vi kom fram till staden Leitmeritz letade vi upp det hus som bekanta hade rekommenderat.

Där fick vi ett möblerat rum och kök i ett hus där Gestapo ockuperade den främre delen. Far ogillade det men vi hade inget val. Två år av obesvärad barndom som än i dag framstår för mig som paradiset.

Vi vande oss vid tystnaden och kunde sova hela natten eftersom inga bomber föll och mina hysteriska skrik så fort jag hörde ett flygplan upphörde.

Den 14:e februari 1945 närmade kriget sig även oss. Dresden bombades och ända till Leitmeritz, nio mil därifrån, kunde man se skenet från staden som brann. Dresden var Tysklands kulturhuvudstad och utplånades mer eller mindre. Otaliga dödsoffer och kulturvärden som inte kan ersättas gick till spillo.

Kaotisk flykt

I början av maj 1945 var det totala tyska sammanbrottet ett faktum, och därmed nazismens undergång. En dag stod far utanför dörren efter en lång kaotisk resa och uppmanade oss att omedelbart packa det nödvändigaste för att fly västerut. Han hade fått reda på att ryssarna närmade sig österifrån. När vi kom till stationen väntade ett hav av människor som ville västerut.

Med livet som insats beslöt kapten Breuer att rädda så många civila som möjligt från ryssarna. Flykten blev kaotisk med ryska flyganfall och ett antal plundringar av tjecker som inte hade glömt vad nazisterna gjort sju år tidigare när man ockuperade den delen av deras land 1938.

Kapten Breuer beslöt att stanna tåget och invänta någon form av kontakt med de allierade som kom västerifrån. Så kom den natten då alla kyrkklockor ringde. Vi kommenderades ut och fick då veta att kriget var slut. Alla omfamnade varandra och jublade. Mitt i natten gav kapten order om att alla vapen ombord skulle bäras ut och läggas i en hög. Dagen efter kom amerikanarna och beordrade oss ut och meddelade att vi skulle transporteras till ett uppsamlingsläger för civila fångar.

Efter den första stora glädjen av krigsslutet konfronterades vi brutalt med rapporter om vad nazisterna gjort i koncentrationslägren och förintelsen av miljoner människor, de flesta judar. Hur kan sådant hända i ett land som Tyskland som har gott om poeter, tänkare och filosofer? Försvann dessa i bokbålen som genomfördes av nazisterna?

Ofattbart

För oss som upplevt nazismens illdåd på nära håll är det fullständigt ofattbart att till synes friska människor kan ställa upp och gå i parader för denna förbrytarideologi, nu närmast i Göteborg på lördag. Att man utnyttjar demokratiska rättigheter för att torgföra ett odemokratisk system är helt befängt och borde inte tillåtas.

Demokratin har ingen fast förankrad grund och är alltid utsatt. Demokratin kräver livslångt ansvar av oss alla.

Ingeborg Carlsson