Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Jag tror att granskningskommissionens analys är felaktig, jag tror att våra folkvalda inte ser att något är ruttet i vår fina stad. Och att de inte ser det, just eftersom de betraktar det, som vi utanför uppfattar som vänskapskorruption och rädsla för kvalitet, som ”realpolitik”, ”pragmatism” och ”smidighet”, skriver Dennis Töllborg.

Debatt: Låt oss en gång för alla få slut på korruptionen

Varken Granskningskommissionen eller våra folkvalda ser att det är något ruttet i vår fina stad. Vi andra är med rätta förbannade och vill återta vår stad, skriver Dennis Töllborg, professor vid Gothenburg Research Institute.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Göteborg har förlorat mot Malmö i tävlingen om titeln ’Nordens Chicago’; kan staden ta sig upp i ’delectatio morosa-tävlingen’ genom mutor?”

Detta är ingången när den så kallade Granskningskommissionen (Tillitens gränser) introducerar en ny benämning på visselblåsare. Kommissionen kallar dem alltså delectatio morosa och skriver att det är en samlingsbeteckning på människor som gläds åt självömkan:

”Besläktat med skadeglädje gäller det … inte glädje över någon annans olycka, utan över sin egen. Det skiljer sig också från självömkan, eftersom det just handlar om glädje: ’Titta hur förskräckligt vi har det! Kan du tävla med oss?’”

Skandaler är nämligen inte, enligt kommissionen, redovisning av empiri, det är sociala konstruktioner, inget ”som upptäcks, utan något som uppvisas, rapporteras, iscensätts och hålls vid liv”.

Vad skall man säga? Är vi göteborgare bara gråterskor, ett särskilt gnälligt släkte, som mår bra av att yra runt med felaktiga och överdrivna påståenden om en utbredd (vänskaps)korruption som en Göteborgsandans avart?

Något är ruttet

Jag tror att granskningskommissionens analys är felaktig, jag tror att våra folkvalda inte ser att något är ruttet i vår fina stad. Och att de inte ser det, just eftersom de betraktar det, som vi utanför uppfattar som vänskapskorruption och rädsla för kvalitet, som ”realpolitik”, ”pragmatism” och ”smidighet”. De känner sig kränkta just eftersom det korrupta i beteendet är nedärvt i så många generationer att det hos dem uppfattas som en normalitet.

”Vad vill du bli?”, frågar de därför mig, när jag möter stadens makthavare och mellan skål och vägg kritiserar dem för Göteborgskorruptionen och deras passivitet. Och ”vad är det för fel på Alfons Åberg?”, frågar de utan att ens förstå att lyssna och fatta att det handlar om miljoner till en redan rik familjs mausoleum.

De fattar helt enkelt inte, utan ser sig som utsedda av en högre makt att för alla oss andra bestämma vad som är bäst, och vad vi har mest nytta av. De förstår inte att de har i uppdrag att förvalta våra skattepengar, att stadsjuristerna skall vara (kommun)medlemmarnas jurister, inte de kommunala bolagens jurister mot oss göteborgare. De tror i stället att valresultatet ger dem, under en fyraårsperiod, äganderätt till staden, att vi skall vara deras tacksamma undersåtar, inte de våra tjänare.

Trött på allt prat

Åren har gjort mig trött på ”pratsamhället” – sedan länge ser jag bara till vad folk gör; alla ”pratar” ändå och har lärt sig att prata rätt. Så jag erbjöd två partier i Göteborg, som pratar så väl, ett på vardera sidan av blocket, att bli medlem och ställa upp på valbar plats. Mitt absoluta krav, icke förhandlingsbart, var att huvuduppgiften skulle vara att ta tag i Göteborgskorruptionen på allvar, utan lojalitet mot några personer eller accepterande av pragmatiska kompromisser. Då var de inte intresserade. Nåväl, en lättnad, det kan jag leva med.

Med de senaste veckorna så klättras det åter på mig, från alla håll; journalister, Ahlenius, Grefabanställda, universitetsfolk etcetera. OK. Vi ser att något ansvar inte utkrävs bland topparna i etablissemanget, möjligen får de någon form av belöning när de tas med brallorna nere, medan de kommunanställda som håller samhällsfunktionerna fungerande nere på verkstadsgolvet, i Grefab, i Göteborgs Hamn, i Göteborgs Energi, på sjukhusen, socialförvaltningar, skolor och så vidare är de som skall hängas när någon form av offer krävs. Allt detta medan etablissemanget vill att ansvar för dem själva skall utkrävas i val, det vill säga vart fjärde år. Däremellan skall vi hålla käft.

En enda uppgft

Nu har jag låtit mig övertalas till att skriva denna debattartikel och till att pröva om Granskningskommissionen har rätt. Okej, låt oss pröva denna möjlighet, låt oss bilda ett parti, ett enfrågeparti som går över alla politiska kulörer, men som under den kommande mandatperioden har en enda uppgift: att på allvar se till att bli av med Göteborgsandans korrupta avarter, behålla det i Göteborgsandan som gör att vi älskar denna blöta, mörka blåsiga stad, men bli av med dem som parasiterar på de värden som byggde denna stad.

Ensam är dock ingenting – alltså, vill ni, och ställer ni upp före, under och efter valet med att hjälpa till, utifrån vars och ens specifika kompetenser, så kan det gå. Vi kan göra det, och jag är beredd att ställa upp, för att visa etablissemanget och dess hantlangare att vi göteborgare faktiskt inte är några ”delectatio mororosor”. Vi är, och det med rätta, förbannade, och tänker återta vår stad.

Vill du vara med, mejla mig – inte ringa, inget anonymt – och förpliktiga dig som göteborgare. Politisk kulör är ointressant, lojalitet mot värden, och nu värdet att det enda uppdrag vi har är att få slut på Göteborgskorruptionen, är avgörande. Adressen är: [email protected]

Dennis Töllborg

professor Gothenburg Research Institute, Handelshögskolans institut för tvärvetenskaplig forskning vid Göteborgs universitet