Det anmärkningsvärda är inte att socialdemokratin i en opinionsmätning nu rasar ner till ett trettioprocentsparti och till och med är mindre än moderaterna. Nej, det märkvärdiga är att det inte skett för länge sen och därmed slungat partiet från makten.
Att partiet överlevt i regeringsställning under en så lång period av massarbetslöshet är inte bara smått mirakulöst; det vittnar framförallt om hur stort det förtroendekapital är som partiet byggde upp under sitt nittonhundratal. När socialdemokratin under Olof Palme förlorade riksdagsvalet 1976 innebar det inte att svensk politik i grunden lades om. Ingen minns det ens längre, men under de borgerliga regeringsåren fördes i stort sett samma slags välfärds- och sysselsättningspolitik som under de många föregående socialdemokratiska åren. Exempelvis lät antisocialisten Fälldin bygga ut offentlig sektorn.
Tidens politiska universum var sådant: Politiken vilade på socialdemokratisk grund, ja själva politikens dagordning var välfärdsstatsvänlig och hade den fulla sysselsättningen som överideologi.
Men nu kan vägs ände vara nådd. Vissa dagar går det knappt att köpa en korv i en korvkiosk eller sätta sig i en taxibil utan att få en lektion i sossehat från den arbetarklass som jobbar där. Och varför skulle besvikna kommunalare eller arbetslösa LO-medlemmar älska ett parti bara för att det kallar sig arbetareparti? Under loppet av nittiotalet har socialdemokratin i praktiken övergett idén om att full sysselsättning är politikens överordnade mål. Det gäller inte längre och det är ett budskap som - tvärs igenom det borgerliga medieövertaget - effektivt gått fram till svenska folket.
Sedan mitten av åttiotalet, när den stora avregleringseran inleddes, har svensk politik sakta bytt dagordning, delvis under trycket av EU och en alltmer frihjulande kapitalism men också på grund av en idémässig omorientering hos s-ledarskiktet. Numera är det marknadsliberalism i olika tappningar som utgör den hårda berggrunden. Därför tvingas vi åse hur en socialdemokrati vid makten uppför en marknadsliberal dans, vilket alltid är ett avancerat och ytterst riskabelt balansnummer för en rörelse som säger sig försvara löntagarna: Det är lätt att falla.
Ser man på partiets siffror sedan rekordvalet 1994 blir det uppenbart att partiet står på en allt mindre stadig grund. Opinionssiffrorna har sedan valet 1994 - undantaget som bekräftar regeln - ibland varit nere på riktiga bottennivåer och den långsiktiga trenden visar på sjunkande valresultat. Resultatet 1998 var ett av de sämsta under efterkrigstiden och detsamma gäller valresultatet 2002. Däremellan har partiet erhållit usla siffror i EU-parlamentsvalen. Lägg sedan till det rungande nejet till EMU - den raka vänster i partiets mellangärde som också var ett exempel på feministiskt självförsvar - så avtecknar sig följande dystra bild: Partiet har inte längre kvar mycket av den stabila förankring hos breda folklager som var så typisk för årtiondena efter kriget.
Tre saker har inträffat som gör att partiet numera är extremt instabilt.
För det första: Den marknadsliberala dagordningen gör att socialdemokratin tenderar att hela tiden förlora det ideologiska initiativet. För att ta ett exempel innebar den nya pensionsreformen snarast att gemene man tvangs genomgå en vardagskurs i kapitalism, inte i solidaritet, vilket var fallet med ATP-reformen. När hördes senast en s-minister agitera för en idépolitisk ståndpunkt? Och när Ulvskog kritiserar media för ensidighet, ja då handlar det ju egentligen om ett par årtionden av socialdemokratiskt ointresse för mediefrågan. Inte minst har den marknadsliberalism partiet anammat lett till att frågan om att driva tidningar försummats. Varför finns det inte en rikstäckande socialdemokratisk morgontidning så att även s-skribenter kan få skälla på Persson och sabotera Reinfeldts medieburna Eriksgata genom Sverige? Ja, varför ska enbart borgerliga morgontidningsläsare i Göteborg få sina värderingar bekräftade dag ut och dag in?
För det andra: Det mer eller mindre kontinuerligt fallande valdeltagandet gör att låginkomsttagare ofta helt vänt sig bort från röstandet samtidigt som de väljare som då återstår att slåss om sammantaget blir mer borgerliga. Vad statsvetare oftast missar när de talar om en allt mer rörlig s-väljarkår, är att det i allra högsta grad är detta parti självt som blivit rörligt och direkt otroget sina mest "behövande" väljare.
För det tredje: Partiet har i stort sett mist sin folkrörelsekaraktär och liknar mer ett kampanjparti av amerikanskt snitt. Det där har alstrat en mer sluten rörelsekultur, som i vissa fall ökar risken för att rena oegentligheter pågår, vilket SSU illustrerat. Partiets kampanjkaraktär gör emellertid också att partiledaren själv (presidenten) definitivt fått större betydelse för hur det går i opinionen. När Persson går och köper sig en stor gård i Sörmland uppfattas det med rätta som en ideologisk överklasssignal. En partiledare nedbäddad i en levande folkrörelse skulle aldrig vågat ge sig in på en sådan godsägarkarriär. Den förlorade folkrörelsekaraktären visar sig även när Persson och Nuder går ut och föreslår höjningar av kommunalskatten. S-ledningen har således inte ens närkontakt med politikerna på nivån under sig ute i landet. Hade Nuder & Persson slagit fast att det är statsskatten som ska höjas, eller att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar ska tas bort, ja då hade de inte mött ett ramaskri på alla våningarna under sig i s-pyramiden.
När det ovanpå dessa långsiktiga förändringar läggs en serie rena skandaler, från fallet Rask till SSU-fifflet, har partiet slutligen samlat ihop till en rejäl och välförtjänt baksmälla. I en undersökning rasar partiet ner till 31 procent. Moderaterna är större. Långsiktiga trender möter skandalerna på kort sikt.
Det kan, tyvärr, vara prologen till ett kommande långvarigt borgerligt maktinnehav vi bevittnar.
