Mitt i en tid av politikermisstro, vikande medlemstal i partierna och sjunkande valdeltagande dyker det plötsligt upp ett flertal nya eller nygamla politiska partier, som kantareller efter regnet. Hur skall vi förstå den paradoxen och vilken betydelse kommer småpartierna att få i 2006 års val?
Politik handlar om den auktoritativa värdefördelningen i ett samhälle. Och de politiska partierna bör representera och kanalisera grundläggande politiska intressemotsättningar i samhället om demokratin skall fungera på avsett vis. De grundläggande politiska intressemotsättningarna, eller skiljelinjerna, i det västeuropeiska samhället har sitt ursprung i den nationella och den industriella revolutionen. Ur dessa omvälvningar växte konflikter mellan kyrka och stat, mellan centralmakt och lokal makt, mellan agrara och urbana näringar samt mellan arbete och kapital fram. Alla dessa konflikter genererade politiska partier - i Sverige har skiljelinjen mellan arbete och kapital varit avgörande för partisystemet. Det är den konflikt vi i dagligt tal kallar vänster och höger. Men vi har också t ex ett religiöst inspirerat parti, ett bondeparti och partier som motsätter sig statens centralism. De nybildade nationella partierna i dag - Fi, Junilistan, Piratpartiet och Sjukvårdspartiet - försöker att mobilisera medborgarna på grundval av nya eller i alla fall andra motsättningar i samhället. Om dessa nya motsättningar blir lika permanenta som de gamla återstår att se.
Nygammalt parti
Feministiskt initiativ försöker mobilisera väljare på grundval av en könskonflikt, Piratpartiet på grundval av en konflikt om personlig integritet och immateriell rätt, Junilistan på en konflikt om överstatlighet och nationellt självbestämmande och Sjukvårdspartiet på en konflikt om välfärdens fördelning. Därutöver har vi ett nygammalt parti - Sverigedemokraterna - som mobiliserar på konservatism och traditionalism där konflikt rör nationell historia och identitet. Vid sidan av dessa finns såväl lokala, regionala som ett och annat nationellt parti med små chanser att göra sig hörda på riksnivå.
Den strukturella förklaringen till de nya partiernas uppkomst är att vårt samhälle genomgått en förändring som skapat nya politiska spänningar och skiljelinjer vilka inte kunnat tolkas och integreras i de gamla partiernas ståndpunkter. Det finns flera studier som pekar ut Sverige som det land som starkast påverkats av globaliseringen, avseende både värde- och beteendeförskjutningar men också ekonomisk förändring. I sig innebär det att vårt land redan genomgått de politiska förändringar som skulle kunna ge upphov till nya skiljelinjer, som i sin tur är en grund för nya partier. Intresset för fildelningsfrågan, som gav upphov till Piratpartiet under den för allmänheten medialt okände Richard Falkvinges ledning, är ett exempel på det.
En mer aktörscentrerad förklaring är att politikens sfär har påverkats så starkt av mediernas behov av att personalisera och dramatisera verkligheten så att partibildning är det bästa sättet för politiska entreprenörer att få full tillgång till mediearenan och till uppmärksamhet. På samma gång har medborgarnas tillgång till och exponering för information och medieimpulser - i motsättning till direkta egna erfarenheter - underlättat för politiska partier att snabbt bli angelägna för många. Uppmärksamheten för den i medierna tidigare flitigt exponerade dokusåpakändisen Linda Rosings satsning på sitt Unika parti är ett exempel på en sådan process.
Att de nya partierna får fotfäste på den politiska arenan kan till stor del förklaras av att individualiseringen av vårt samhälle gått längre än i de flesta andra motsvarande länder, samtidigt som vårt proportionella valsystem gynnar nya partier. I en tid av ökad politisk rörlighet bland väljarna upplevs då nya partier attraktiva och identitetsskapande för väljare som inte känner gemenskap med de gamla partierna.
Valet i år tycks bli jämnare än på länge, inte sedan 1970-talet, då opinionsmätningar blev en del av valrörelsen, har valutgången varit så oförutsägbar. En sådan förutsättning missgynnar dock de nya småpartierna. I det val där vi ser fler nya partier än någonsin tidigare kommer dessa alltså att ha mindre chans att komma in i riksdagen än förr. Men kan verkligen inte dessa partier påverka valutgången oavsett om de kommer in i riksdagen eller ej? Jo, jag tror att dessa partier redan har påverkat och kommer att påverka valet genom att de gamla partierna i sin kamp om marginalväljarna vill införliva de nya skiljelinjer som de nya partierna representerar.
Grupperar inte väljarna
Jag tror att Junilistan, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet är de småpartier som har bäst chans att få gehör för sina frågor hos de gamla partierna. Anledningen är att de skiljelinjer som dessa partier representerar inte grupperar väljarna på samma sätt som t ex vänster-höger-skiljelinjen gör, och att de skiljelinjerna därmed uppfattas som angelägna av de gamla partierna. Sjukvårdspartiets frågor finns i stor utsträckning representerade genom vänster-höger-skiljelinjen, liksom Sverigedemokraternas frågor. Men Junilistans diskussion om EU, överstatlighet och nationell självständighet, Fis diskussion om kvinnors löner och diskriminering samt Piratpartiets diskussion om tillgången till kultur, nätets betydelse och integritetsfrågor går alla på tvärs med gamla politiska skiljelinjer.
I en så tuff kamp om väljarna som vi har framför oss kan dessa frågor, som bärs fram av åtminstone tre nya partier, paradoxalt nog bli centrala samtidigt som partierna själva kommer att stå mil från en riksdagsplats. Om något av blocken vinner valet med hjälp av de nya partiernas frågor så återstår för de nya partierna att bevaka hanterandet av sina frågor under kommande mandatperiod. En aktivitet som skulle kunna integrera och stabilisera något av partierna på ett sådant sätt att deras reella möjlighet till riksdagsplats ökar markant i valet 2010.
