Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De små kommentarerna som hämmar integrationen

Subtila, lättsinnigt oskyldiga påståenden som ”Du har ju dansen i blodet” eller ”Hon gillar såna som dig” bidrar till att upprätthålla en kultur som motverkar integration, skriver Elliot Rath.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag talade med en väns pappa häromdagen och fick med mig en tanke som kom att förändra min syn på saker. Det hände när min väns far sa till mig att: ”Du kan aldrig bli svensk, Elliot”, varpå han talade om de obefintliga chanserna att som första, andra och även tredje generationens utlänning bli betraktad som en svensk i Sverige, oberoende av språkförståelse, kulturell inlevelse eller likriktning.

Jag har ofta sett mig själv som mitt emellan ”s vennar och blattar”, som medlem av båda dessa läger. Utifrån min upplevda neutrala position har jag inte sett mig själv som ett verkligt offer för kategorisering.

Tydligt mönster

Men genom nyktra, kritiska ögon framgår ett tydligt mönster.

Subtila, lättsinnigt oskyldiga påståenden som ”Du har ju dansen i blodet”, ”Hon gillar såna som dig”, eller varför inte ett sarkastiskt ”Detta gillar väl du?” när ett stycke svensk dansbandsmusik spelas, som om jag vore inkapabel att förstå eller uppskatta den sortens musik, vill alla medvetet eller undermedvetet hämma min personliga frihet och göra mig till ett slags stereotyp som passar fördomsmallen bättre för en ”småfärgad exotisk blandras” som mig själv.

Om det är av ren fientlighet, nyfikenhet eller ignorant skämtsamhet är emellertid svårt att avgöra. Det väsentliga är att kommentarer av nämnd karaktär upprätthåller en kultur som motverkar integration.

Det måste också förstås som normalisering av förtryck, där det i samma anda som ”vardagssexism” normaliserar förnedring, exkludering och förminskning.

Egen roll

Vi behöver tillsammans tänka över vilken roll vi själva spelar i den skiktning som dagligen sker där vi, genom vårt beteende, formar personer till delar av en normativ kategori och samtidigt underminerar deras sanna människovärde.

Svaret ligger inte i att förneka våra inbördes olikheter. Utan snarare i att omfamna dem, lära av det tillsynes främmande och låta våra skiljaktigheter fungera synergistiskt.

Genom acceptans och dess trogne följeslagare förståelse kan vi främja varje människas rätt och möjlighet att obehindrat uttrycka sig, expandera och bli betraktad i sitt sannaste själv.

Om vi ingår i en förenande rörelse av villkorslös gemenskap och solidaritet, där vi ser oss själva som ansvariga medverkande, tror jag vi kan få se en ny grund där en socialt ohämmad mänsklighet att spira.

Elliot Rath