Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sverigemodellen. Ett litet fåtal får årliga miljonbidrag utan krav på sin konst, man behöver inte ens göra scenkonst, medan andra inte kan få anslag, oavsett hur stark deras scenkonst är. Så fungerar Sverigemodellen, skriver Max Lundqvist. På bilden Teater Trixter.

De rödgröna har övergivit scenkonsten

Lika viktiga som satsningarna på den fria scenkonsten var på 70-talet, lika avgörande är sveket i dag. Skulle den fördelningsmodell av anslag som används överföras på till exempel filmbranschen, så skulle det innebära att man avvecklade filmkonsulenterna och varje år gav alla pengarna till Ulf Malmros, Collin Nutley och Peter Kropénin i stället. Alice Bah-Kuhnke (MP): hur tänker du rätta till det här? skriver Max Lundqvist, teaterchef.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Lis Hellström-Sveningson vänder sig i GP den 18/11 till kulturminister Alice Bah-Kuhnke (MP), och hävdar att ”Danskonsten håller på att försvinna om inte något radikalt görs”. Det är värre än så. Hotet gäller flera scenkonstområden.

Kulturministern talar gärna om kulturlivet och vikten av förnyelse. Ändå gör hon ingenting när Statens Kulturråd får hård kritik för att man motarbetar utveckling och förnyelse. Kritiken kommer bland annat från Riksrevisionen som i sin genomgripande granskning på 143 sidor gör följande slutsats:

För att komma till rätta med de brister som föreligger måste bidragssystemet förändras på flera punkter (www.riksrevisionen.se/pagefiles/1720/rir_2008_14.pdf)

Konstnärlig tsunami

Det var på 70-talet som staten beslutade att stödja det fria scenkonstlivet med ekonomiska anslag. På den tiden förstod man vikten av att fördela anslagen till de som förtjänade pengarna bäst, enligt kulturpolitiska målsättningar och konstnärliga kriterier. Med ekonomiskt stöd i ryggen exploderade den fria scenkonsten på 80-talet. Det blev en konstnärlig tsunami, där vågorna rullade in på institutionerna och utvecklade svensk scenkonst i stort. Precis det som motiverade de ekonomiska anslagen.

Begreppet ”Fri grupp” etablerades. En grupp scenkonstnärer samlades runt en estetik och fördjupade sig med daglig verksamhet under många år. Det man utforskade blev till en gemensam erfarenhetsbank ur vilken produktionerna växte fram. Grupperna hade unika egenskaper och vidgade perspektivet på begreppet scenkonst.

Automatiska anslag

I dag är alla gamla fria grupper upplösta. Varumärket lever dock vidare genom att en person förvaltar lokalen och genomför projekt ibland. Det vill säga anställer frilansare och repeterar 6-8 veckor före premiär. De tidigare avgörande skillnaderna mot institutionernas arbetsmetoder är utplånade, och lokalerna står mest tomma. Trots att verksamheterna urholkats så går 90 procent av anslagspotten till dessa enskilda aktörer per automatik. En mottagare av årliga miljonanslag kan överlåta dem till en kompis eller sina barn, medan pengarna är otillgängliga för övriga sökande. Bidragssystemet kan liknas vid gamla tiders adel där pengarna stannar inom den lilla familjen.

Trots att anslagen skall vara konkurrensutsatta, så har 95 procent av de sökande bara tio procent att dela på. Ansvariga för fördelningen är en referensgrupp, proffs från branschen. Man är ålagda att se de sökandes konst, bedöma den konstnärliga kvaliteten och fördela anslagen enligt de kulturpolitiska kriterierna. Men i praktiken är man alibi för något helt annat. Referensgruppen träffas några timmar och behandlar flera hundra ansökningar. Så här landade besluten 2013 på teaterområdet: Beviljade anslag utan jäv i referensgruppen 10 procent. Beviljade anslag med jäv 47 procent. Kände man Olof Hansson i referensgruppen ökade chansen att få anslag till 80 procent. Detta enligt offentliga siffror från Kulturrådet. Mörkertalen är såklart betydligt värre.

Efter 20 år och 500 föreställningar ringde jag runt till samtliga referenspersoner och frågade vilka föreställningar man sett. De hade inte sett någon, kände inte alls till verksamheten. Det var därför som det blev avslag, erkände man. Ansökan var dessutom så bra att vi inte trodde det skulle gå att genomföra produktionen, förtydligade man. Ett litet fåtal får alltså årliga miljonbidrag utan krav på sin konst, man behöver inte ens göra scenkonst. Medan andra inte kan få anslag, oavsett hur stark deras scenkonst är. Statens Kulturråd behöver inte offentliggöra motiven bakom sina beslut, och diskuterar ogärna fördelningspolitik. När man vet hur det går till, så förstår man varför.

Sverigemodellen raserade allt

Det är bara i Sverige som man klamrat sig fast vid ett fördelningssystem som motarbetar konstnärlig dynamik och utveckling. Det talas därför om Sverigemodellen, den som på några årtionden raserat vad som en gång var så beryktat och beundrat. I Wien hade man tidigare fastnat i en liknande situation. Man insåg att något radikalt krävdes och branschen gick samman för att komma fram till en lösning. Man gjorde ett systemskifte, och har därefter fått fart på det fria scenkonstlivet igen.

Om vi drar en parallell till filmbranschen, så skulle Sverigemodellen innebära att man avvecklade filmkonsulenterna och varje år gav alla pengarna till Ulf Malmros, Collin Nutley och Peter Kropénin i stället. Sverigemodellen inom bokbranschen skulle innebära att man på biblioteken slutade ta in nya svenska författare – man har ju redan så många.

Riksrevisionen igen: ”Regeringen och myndigheterna bör se till att uppföljning och utvärdering av såväl bidragsmottagare som bidragstyper skärps i syfte att få dokumenterat underlag för omprövning och förnyelse i bidragssystemet … Att en så stor andel av bidragsmedlen går till samma mottagare år efter år är en indikation på att omprövningen brister.”

Gigantiskt svek

Lika viktiga som satsningarna var på 70-talet, lika avgörande är sveket i dag. Den fria scenkonsten står på ett brant sluttande plan och slokar som en snorig dagisunge i decemberslasken. När man ignorerar återväxten, mångfalden och de som förtjänar anslagen bäst, så betyder det att svensk scenkonst förlorat sina pionjärer.

De avslutande frågorna riktas till Alice Bah-Kuhnke (MP): Vilka är de aktuella kulturpolitiska målen med anslag till den fria scenkonsten? Hur skall fördelningspolitiken – i praktiken – genomföras, för att bäst uppnå dessa målsättningar? Vad gör regeringen för att komma till rätta med problemen som Riksrevisionen pekar på?

Max Lundqvist

teaterchef