80 miljoner människor i världen är på flykt undan krig och katastrofer, svält och umbäranden. Men till rika Europa och Sverige får de inte komma. Man föreslår nu gränskontroller med en första asylprövning på fem dagar vid EU:s yttre gräns. Därefter delas människorna upp – majoriteten skickas ut och ett fåtal får söka asyl.
Tänker man inte på att många har oerhört traumatiska upplevelser att berätta. För att man ska orka tala om allt man har blivit utsatt för, att man blivit våldtagen, sett anhöriga dödas och förföljas och andra fruktansvärda saker, krävs tillit. Det är ingenting som man rabblar upp under tidspress. Jag anser att denna hantering är ytterst rättsosäker.
Människor eller föremål?
För skaran som fått tillstånd att söka asyl fortsätter den nonchalanta och inhumana processen vid gränsen. Den ska vara klar på tolv veckor, överklagandetiden inräknad. Frågan är: Är det människor eller föremål som det gäller?
Den nya migrationspolitiken som är på gång fokuserar starkt på avvisning. Samtidigt översköljs vi av massiv negativ information i media: att vi ställs inför ofantliga kostnader om vi beviljar uppehållstillstånd och skrämseltaktik att en stor del av de asylsökande är terrorister och tillhör kriminella klaner.
Det är precis som man tror att kostnaden för att ta emot flyktingar är livslång. Man inser inte att de nykommande, bara de får arbetsro att studera, kommer att få jobb, försörja sig och betala skatt och bidra till vår välfärd. Varför räknar man inte ut hur många som har fått jobb och hur mycket skatt de har bidragit med?
Sliter med studier
En afghansk ensamkommande pojke har bott hemma hos oss i tre år och vi har även stöttat hans kompisar, cirka 10 killar. Vår pojke kämpar och studerar och jobbar vissa kvällar per vecka, samtidigt som han försöker ta körkort. Flera av killarna har en liknande situation, kämpar för att anpassa sig på bästa sätt till Sveriges krav. Trots att Migrationsverket plötsligt har tagit ifrån dem sängplats och dagersättning, så sliter de med studier enligt gymnasielagen.
En av pojkarna i gänget har begått självmord. Migrationsverket tror inte på vår pojkes berättelse, att han tagits till fånga, blivit utsatt för våld, är förföljd och riskerar tortyr och fängelsestraff om han återvänder. Beskedet är: Afghanistan är ett av världens farligaste länder, men det finns inget som säger att just du kommer att dödas.
Vi har genom åren sett hur de ensamkommande ungdomarna blir behandlade, vilken frustration de känner, att det inte hjälper att sköta sig och göra så gott de kan.
Vi i familjen har slitits mellan hopp och förtvivlan. Vid positiva politiska beslut gläds vi, men vår pojke är luttrad: De lurar oss till slut ändå, säger han. Och tyvärr har han fått rätt.
Vi har genom åren sett hur de ensamkommande ungdomarna blir behandlade, vilken frustration de känner, att det inte hjälper att sköta sig och göra så gott de kan. Det är omöjligt att uppfylla Migrationsverkets krav, eftersom reglerna ändras hela tiden. Har man uppfyllt ett krav, räcker det inte. Det krävs hela tiden lite till och ännu mer och risken är stor att den unge till slut ger upp och blir apatisk.
Hur många ensamkommande finns kvar av de som kom under ”flyktingkrisen” 2015? Verklig kris för ungdomarna, men knappast för oss i vårt välmående land. Kan man inte ge amnesti för dem som är kvar? Vi behöver ju dessa ungdomar och tänk vad det kostar samhället med dessa ständiga utredningar, alla tjänstemän som godtyckligt beslutar om andra människors liv eller död.
Tänk också vad ”flyktingkrisen” har inbringat till Sverige i form av skatter från alla dem som jobbat på boenden, från alla som har hyrt ut boenden och förhoppningsvis har betalat skatt, från affärer, frisörer, läkare och alla andra involverade. Varför är det ingen som räknar ut dessa positiva belopp?
Lisbeth Bengtsson, Trollhättan